Stiften har olika sätt att sköta tillsyn och främjande. Strängnäsmodellen togs fram 2006 av dåvarande biskopen Hans-Erik Nordin och är en metod för att säkra en regelbunden kontakt mellan stift och församlingar och pastorat. I dag har Skara en liknande modell.
– Det här är ett bra instrument för att bygga relationer. Att mötas utan att något extraordinärt hänt är själva poängen, säger Rebecka Tengnér, tf stiftsdirektor och ansvarig för arbetet med Strängnäsmodellen.
Det enklaste sättet att förstå Strängnäsmodellen är att tänka sig en klocka. Varje församling har sin egen klocka och befinner sig på olika klockslag. Vart tolfte år är det biskopsvisitation, klockan 12. Prostvisitation sker vart sjätte år, klockan 6.
Mellan visitationerna, klockan 3 och 9, är det så kallad Strängnäsvisit. Då kommer kyrkoherden och kyrkorådsordföranden till stiftskansliet och träffar biskopen och stiftsmedarbetare. Man samtalar bland annat om församlingsinstruktionen.
Åren däremellan infaller Årligt möte. Då kommer två kontaktpersoner från stiftet samt prosten på besök för att träffa kyrkoherden och kyrkorådets ordförande i en församling. När det är ett pastorat tillkommer församlingsherden och församlingsrådets ordförande.
Kontaktpersonerna är desamma för varje år och jobbar vanligtvis på stiftskansliet.
Två och två, någon gång tre, medarbetare på stiftskansliet ansvarar för ett kontrakt ihop med prosten. I förberedelserna inför mötet går man i genom församlingsinstruktionen, ibland även verksamhetsplanen och budgeten. Stiftspersonalen har olika kunskapsområden, men i mötet med församlingen är de generalister och fokus ligger på samtalet.
Om det uppstår frågor som inte kan besvaras i sittande möte, till exempel att församlingen efterfrågar specialkompetens, tar man det vidare tillbaka till stiftskansliet och den person som kan hjälpa till. Ibland är det församlingen eller pastoratet som behöver återkomma med klargörande svar.
– Att mötas och samtala regelbundet, ha en dialog utan annan anledning än att prata med varandra, förebygger. Församlingsinstruktionen är det som stiftet äger ihop med församlingen. Det är ett gemensamt dokument som är själva det liv som församlingen bygger sin verksamhet på. Utifrån det man skrivit pratar man.
– Det bärande syftet är att föra en dialog om hur det är att vara kyrka på just den här platsen.
Fördelarna är många, förklarar Rebecka Tengnér. Att regelbundet komma ut och lära känna församlingar och pastorat är ett sätt att komma varandra nära och förstå varandra, visa vilket stöd stiftet kan erbjuda och i tid kunna rätta till något som riskerar att gå snett.
– Det tog några år innan modellen och arbetet hade satt sig och innan syftet stod klart för alla. Och det är mycket jobb med modellen, både för församlingen och för stiftskansliets personal som alla lägger ner mycket tid. Det här är förstås ingen vattentät modell, men den bygger ömsesidig tillit och förståelse för det gemensamma uppdraget.
Rebecka Tengnér säger att en av de stora fördelarna är att någon med andra ögon, någon som inte står i vardagens utmaningar, kan se på verksamheten på ett nytt sätt och kan lyssna. Det har aldrig hänt att en församling sagt nej till kontaktpersonerna att komma, däremot har någon ibland velat skjuta på besöket för att hinna klart med förberedelserna.
– Ibland frågar vi oss, är det värt all tid och allt arbete vi lägger ner? Ska vi hålla på så här? säger Rebecka Tengnér.
– Men genast när vi ställer de frågorna kommer fortsättningen: Om inte, vad ska vi göra i stället? Kan vi gå tillbaka till tiden innan då vi inte hade kontakt på samma sätt? Svaret är förstås nej.
