Studie: Allt färre väljer dopet

Så ser en genomsnittlig dopfamilj ut, enligt rapporten ”Dop i förändring”. Den ingår i Svenska kyrkans program för lärande och undervisning.

40 procent av alla barn som föddes i fjol döptes i Svenska kyrkan. Därmed är det svenskkyrkliga dopet ett minoritetsbeteende och föräldrarnas individuella val.

Ett syfte med Dop i förändring är därför att kartlägga vilka som väljer att låta döpa sina barn – och vilka som väljer bort dopet.

Doptraditionen har försvagats också hos föräldrar som själva tillhör Svenska kyrkan, från 80 procent 2005 till 60 procent 2018.

Och rapporten konstaterar: om utvecklingen fortsätter som nu, kommer de som döps att snart vara en minoritet också av barn vars föräldrar är medlemmar i Svenska kyrkan.

Näst efter föräldrarnas relation till Svenska kyrkan – där både dop och konfirmation av föräldrarna ökar dopviljan – är bostadsort och inkomst avgörande för hur föräldrarna väljer.

Det är betydligt vanligare att barn döps om familjen bor utanför storstadsregionerna – 45 procent av barn med svenskkyrklig anknytning döps där, 60-70 procent i övriga landet.

Inkomstnivå och dopfrekvens följer en tydlig linje: ju högre inkomst, desto mer sannolikt är det att barnet döps.

Däremot visar rapporten att föräldrarnas utbildning inte har något likadant samband. Både föräldrar med lägst och högst utbildning väljer oftare bort dop. De föräldrar som har treårigt gymnasium är mest positiva till dop.

Varför väljer föräldrar dop för sina barn? I en enkät pekar de allra flesta på dopet som tradition, eller att barnet ska tillhöra Svenska kyrkan.

Ett svar, ”min partner ville det” visar att kvinnan i en parrelation är mer drivande i dopfrågan. Män hänvisar i större utsträckning än kvinnor till sin partners önskan.

De som inte har låtit döpa sina barn betonar i stor utsträckning barnets individualitet och självbestämmande, konstateras i rapporten. Det vanligaste svaret är ”jag vill att barnet ska få välja självt senare i livet”.

Nästan lika många, 44 procent, svarar att de inte själva är troende. Det kan jämföras med att 17 procent av dem som valt dop hänvisar till sin tro, 10 procent att barnet ska tillhöra Gud.

Just argumentet att man själv inte är troende skiljer generationerna åt. Svaret är betydligt vanligare bland yngre än bland äldre. Drygt hälften av de svarande som är under 50 hänvisar till att man inte tror, en knapp tredjedel av de äldre.

– Ett svar är dessutom ”det blev aldrig av” – kyrkan är något så perifert i många människors liv, säger Andreas Sandberg, en av forskarna och författarna till rapporten.

Att dopet är en icke-fråga för många är en möjlig tolkning – en annan tolkning är mer positiv, påpekar Andreas Sandberg: eftersom drygt 50 procent svarar att barnet självt ska få välja, är de öppna för dop senare i livet om barnet självt vill.

De som inte har låtit döpa sina barn betonar i stor utsträckning barnets individualitet och självbestämmande.

Hur ska då församlingarna nå potentiella dopföräldrar, det andra ämnet för rapporten. Två församlingar beskrivs , och Andreas Sandberg tar upp några lärdomar från dem:

– De har en genomarbetad och väl strukturerad dopstrategi som angår många i församlingen, både medarbetare och förtroendevalda.

Arbetet går ut på att ge dopfamiljerna en god kontakt med församlingen – före, under och efter dopet. Det handlar om att församlingen är lätt att få kontakt med och visar generositet i sitt bemötande.

– Och att man slipar ner trösklar, exempelvis kring hur dopet går till, säger Andreas Sandberg.

Inför själva dopgudstjänsten är församlingen lyhörd för vad dopföräldrarna vill och gör dem delaktiga i gudstjänsten, samtidigt som man har förmåga att förmedla dopets innebörd till dem.

Och inte minst viktigt: hur församlingen vårdar kontakten efter dopet.

– Dopet kan vara början på en långvarig relation där dopfamiljen känner att det är en attraktiv och välkomnande miljö, säger Andreas Sandberg.