Vår moraliska plikt att orka titta på Agnieszka Hollands flyktingdrama

En familj från Syrien landar i Belarus. De blir upplockade vid flygplatsen och körda till gränsen av en smugglare. Efter att pengar bytt händer skjuter gränsvakterna i luften, lyfter upp taggtrådsstängslet och skriker: ”spring!” 

Familjen springer. En mamma, en pappa, en farfar, två barn i skolåldern och ett barn som inte ännu fyllt två. De har tagit sig hit från flyktinglägret som varit deras hem i flera år eftersom de fått höra att gränsen mellan Belarus och Polen är något så otroligt som en enkel väg till EU. Men det stämmer inte.

Regissör Agnieszka Holland (känd för Den hemlighetsfulla trädgården, Villebråd och Total eclipse) säger att hon ser det som sitt moraliska ansvar att göra film om svåra ämnen och skildra världen så som den ser ut. I Green border vill hon visa hur politikers beslut präglar människor. 

Hösten 2021 gick det rykten om att det fanns en passage in i Europa, som till skillnad mot resan över Medelhavet, var säker. Tusentals flyktingar från Mellanöstern och Afrika lockades till skogarna i gränstrakterna vid Belarus, Polen och Litauen. Men ryktet var skapat av Aleksandr Lukasjenkos propagandamaskin.

Den syriska familjen i Green border har hamnat i ett helvete på jorden. Skogarna som för vanliga polacker utgör en fond för hundpromenader och svampplockning blir för migranterna en plats för tortyr, svält, nedkylning och död.

De polska gränsvakterna skickar tillbaka migranter de påträffar till Belarus och gränsvakterna på den belarusiska sidan gör samma sak. I den så kallade ”dödszonen” mellan länderna finns inga rättigheter.

Några månader senare inleder Putin sitt invasionskrig och miljontals ukrainska flyktingar tas då emot av Polen med öppna armar.

Green border fick juryns specialpris när den premiärvisades på Venedigs filmfestival 2023. Men den polska regeringen har kritiserat den och fått sina anhängare att demonstrera vid biograferna. 

Det är en svartvit och väldigt cinematisk film. Handkamera använts flitigt och vi får komma nära söndervittrande fötter och liv som släcks alldeles för tidigt i träskmarken. Det är ett drama, men händelserna bygger på berättelser från människor som upplevt det.

Vi får också följa en grupp aktivister som försöker hjälpa flyktingarna och en ung, polsk gränsvakt. Människor på andra sidan, men som också lever sina liv utifrån beslutsfattarnas premisser.

Perspektivförflyttningen öppnar för viss ljusning i allt det becksvarta. Men känslorna som stannar kvar efter att eftertexterna rullat är fasa, smärta och viss skam över känslan att vilja vända bort blicken. För så obehagligt är det att se denna dokumentärlika skildring av mänsklig grymhet.

Men om Agnieszka Holland ser det som sin moraliska plikt att göra filmer som Green border så är det vår moraliska plikt att också orka titta. Och försöka ta in åtminstone en bråkdel av människoödena som göms bakom flyktingstatistiken.