Kyrkan i Gammalsvenskby i ruiner efter rysk bombning

Det var under småtimmarna på måndagskvällen som Sofia Hoas, ordförande i föreningen Svenskbyborna, fick tre videoklipp skickat till sig av bybor som visade en rasmassa som bolmade av rök och var full av svartnande föremål.

Det var en rysk kamikazedrönare som hade sprängt bort taket på svenska kyrkan i Gammalsvenskby. Sofia Hoas är bestört. 

- Det gör ont. Man bli ledsen, bedrövad och arg. Det finns ingen anledning att förstöra kyrkorna. De är inga militära mål men symboliska. De vill att vi ska ge upp. Överjäkligt är det, säger hon.

En ruin

Sofia Hoas, vars anfäder levde i byn, ser det som sin skyldighet att sprida sanningsenlig information till omvärlden.

Hon beskriver återstoden av den svenska kyrkan i Gammalsvenskby.  

 – Taket är helt inrasat, det finns inget kvar. Jo, en ruin. Det är glödande kol och rök invändigt. Murarna står kvar men kyrkan är helt utbränd. Alla föremål är förstörda. Den ukrainsk-ortodoxa prästen blev så ledsen när han såg rasmassorna. Det var hans farfar som byggde upp kyrkan. Den bär på så mycket minnen, berättar hon. 

Svenska kyrkan byggdes 1787, en tid efter att svenskarna kom till Gammalsvenskby 1782.  Under sovjettiden togs kyrkan i beslag och användes inte längre som kyrka. När Ukraina blev självständigt var kyrkan  – då som nu  – en ruin men den byggdes upp. Då hjälptes den ukrainsk-ortodoxa kyrkan och Svenska kyrkan åt. 

För cirka två veckor sedan förstördes även den tysk-lutheranska kyrkan i Gammalsvenskbyn. 

Sofia Hoas ser ett tydligt mönster i Rysslands krigföring. 

 – I april slogs skolan ut, sedan vårdcentralen och sjukhuset. Efter det kommunhuset. De sista som står kvar är kyrkorna. Det är tydligt att de inte bombas av misstag utan med berått mod, säger hon.

Återuppbyggnadsplan av kyrkorna

I nuläget saknar Gammalsvenskby både vatten och elektricitet och levnadsstandarden i byn är medeltida. Sedan sprängningen av Kachovkadammen finns inte längre något vatten i brunnarna.

Det finns inte så mycket till organiserat civilsamhälle kvar, enligt Sofia Hoas, som berättar att nödsändningar med bröd och vatten är det som gjort att de kvarvarande byborna klarar sig. Många hjälparbetare har flytt till närliggande byar. 

Men i spåren av ruinerna skönjs en viss framtidstro. 

 – Vi jobbar på en återuppbyggnadsplan. Byborna och staten har redan börjat därnere. Vi måste stärka framtidstron och tron på att byn ska byggas upp och kunna återanvändas. Kyrkorna är då speciellt viktiga och ska byggas upp, säger Sofia Hoas.

Du verkar trots allt hoppfull?

 – Allt är så jäkligt och under all värdighet. Här gäller det att kämpa emot och aldrig underkasta sig. Jag känner hat. Människor vill inte leva under förtryck igen, som under sovjettiden. Man vill leva i en demokrati och inte i den ”ryska freden”. Det gäller då att inte underkasta sig, utan att resa sig ur askan och vinna kriget.