Tjäran spar på miljön – och pengar för Svenska kyrkan

Svarttjärade kyrktak och fasader, det hör inte till vanlig­heterna i dag. Trots att det är den ytbehandling som träkyrkor mår allra bäst av har hela 1900-talet i stället präglats av färgmålade kyrkor och snabba lösningar med sprejtjära. Men den trenden har börjat vända. Kunskap som fallit i glömska har rotats fram och börjat experimenteras med. 

– När jag för 15 år sedan började intressera mig för hur man tjärar kyrktak tyckte jag det var konstigt att tjäran inte satt kvar längre än några månader. Det tunna blasket sprejades på taken och försvann. Jag tänkte att det måste vara oerhörda summor för kyrkorna att bekosta behandling som inte tillför någonting, säger byggnadsvårdaren Daniel Eriksson.

Kyrktak blir sämre

Han jobbar som trähantverkare och har krupit mycket på kyrkvindar för att se hur timret och takspånet ser ut. I jämförelse med äldre tider märker han en stor skillnad på hur taken har försämras sedan 1950-talet, trots att virket med rätt underhåll skulle kunna ha lång levnadstid kvar. 

Det väckte intresset för att undersöka hur en tjära från före 1900-talet kan bevara kyrkor bättre.

Efter många timmar av receptframställning, bränning av tjära, tester på geografiskt olika platser i landet och på tak i olika väderstreck, har Daniel Eriksson och kollegan Fredrik Lindberg börjat bygga upp en kunskapsbank om den gamla tekniken.

– Det optimala är att tjära på hösten. Då är temperaturen på underlaget bra efter sommaren och tjäran rinner mindre. Varm tjära på kallt underlag fastnar och ”hugger”, men när solen kommer fram börjar den röra på sig, berättar Fredrik Lindberg. 

Arbete på hög höjd

Hantverket är ganska krävande med penseldrag där det kan gå åt mellan 0,8–1,5 liter tjära per kvadratmeter. Arbetet är på hög höjd och produkten varm. Men Daniel Eriksson och Fredrik Lindberg har ordentlig utrustning och taksäkerhet. 

Metoden att framställa tjära är en långsam process där ved staplas i en grop och täcks med sågspån. Där får det pyra långsamt och av värmen släpper veden ifrån sig en seg massa – tjära. Sedan blandas tjäran enligt ett recept från 1790 som är baserat på furutjära, kimrök och harts. Tjärblandningen har därför fått namnet 1790 och har godkända säkerhetsdatablad. Men ännu finns mycket kvar att utforska och testa innan metoden helt kan utvärderas. 

– Pilotprojektet Tångeråsa kyrka i Närke har vi underhållit i fem år nu och det är ett bra referensobjekt att ha som utvärdering med sina många tak i olika väderstreck, säger Daniel Eriksson.

Låg miljöbelastning

Miljövinningen ligger, som på många andra områden, i det långsiktiga perspektivet. Det är energikrävande att framställa tjäran eftersom det går åt el i produktionen. Om tjäran som ­Daniel Eriksson framställt fungerar som den gjorde förr, så kommer tjärnings­intervallerna att kunna öka från tre till tio år, tror han. Då blir det i slutändan en mindre miljöbelastning. Produkten bevarar stommen på kyrkorna och timret håller längre när inte takspånet behöver bytas ut för att sprejtjäran runnit av. 

– Detta är rätt i tiden på alla sätt och vis med tanke på klimathot, kyrkans ekonomi som behöver tas till vara och på bevarande av kulturarv. Takspånen är spikade på underlag från i många fall tidig medeltid och det är unikt i världen.