Tomas Andersson Wij : ”Fasta och fest hör ihop”

Det är skördetid. Efter snart tre decennier som artist, där de första åren präglades av känslan att behöva skapa allting själv, har pendeln svängt.

– På något sätt har tiden trängt igenom. Det kommer roliga ­saker till mig som beror på att jag bara har stått här och envisats med min gitarr och mitt uttryck. Jag har aldrig haft något stort genombrott, jag har bara hållit på, säger Tomas Andersson Wij.

Exempel nummer ett på rolig sak: Att ärkebiskop Martin Modéus frågade om han ville göra 2025 års fastebok. 

Exempel nummer två: Att arrangörerna av Delsbostämman nyss ringde och bad honom invigningstala. Det är inte så apart som det låter; Tomas Andersson Wij har rötter i trakten.

Stark resonans hos folk

Stämman hålls först i sommar men boken är klar, lanserad under bokmässan. Han har därmed fått en föraning av hur den landar, inte minst bokens fokus på festens betydelse. 

– Det spåret hade stark resonans hos folk, vilket gjorde mig glad. Det finns så mycket av lust, gemenskap och extas i det ­andliga som är förbisett i vår lutherska tradition. 

Som upptakt till skrivandet sökte Tomas Andersson Wij på ­nätet efter vad Svenska kyrkan har att säga om fastans hänryckande sida. Det stod något i stil med ”inför fastan kan ni unna er en semla eller två”. 

Det säger allt, tycker han.

Fest i kristen tradition

– I andra religiösa traditioner har man karnevaler och fester. Där finns en mycket djupare förståelse för vad det är att vara människa. Man vet att fasta och fest hör ihop.

Med boken vill han skissa fram en teologi som stämmer med erfarenheten av hur livet är. Inte bara dess goda och rena sidor utan också såret och utlevelsen.

I elfte timmen upptäckte Tomas Andersson Wij att han har aktuellt sällskap i form av teologen Patrik Hagman, som med ­boken Riket inom räckhåll skriver om fest i kristen tradition. ­Tomas Andersson Wij hann få med ett omnämnande i extaskapitlet. 

Det är också det enda kapitel som väckt intern diskussion. Där berörs den pågående psykedeliska renässansen och hur kyrkan behöver kunna möta de män­niskor som haft genomgripande andliga upplevelser genom substanser.

Fria händer

Delar av manuset skrevs om.

– Jag hade gärna skrivit mer om psykedelika, just för att det är så intressant. Men jag förstår samtidigt Svenska kyrkan och ärkebiskopen. Om man ger sig in i de frågorna måste man också redo­göra för riskerna som finns och då blir det ett slags vetenskaplig text, vilket inte är vad jag velat skriva. 

I övrigt har han fått fria händer, säger han. 

– Jag tror till exempel inte att det jag skriver om Jesus och korsdöden är helt koscher i svenskkyrklig teologi.

Beröringsskräcken för religion

Gud är inte plåstret, som boken heter, är en personlig text om tro sedd genom barndom, vuxen­blivande och nedslag i medel­ålderns erfarenheter. ­Tomas Andersson Wij skriver om frikyrko­arvets prägling och om uppgörelsen med snäva gudsbilder – även svenskkyrkliga sådana.

Liksom inbäddat rymmer boken också en skildring av samhällsförändringarnas effekt på andlighet och kyrka, från 1970-talets solidaritetsrörelser till tvåtusentalets individualism och postsekularitet.

Den typiskt svenska beröringsskräcken för religion har gett vika, konstaterar han.

– När jag 1998 döpte min första skiva till Ebeneser, efter min barndoms kyrka, kände jag mig väldigt ensam om att tala offentligt om tro och existensen. Nu tar frågorna plats i poddar, debatt och kulturartiklar. Det har jag saknat.

"Andefattigt klimat"

Men med religionens synlighet kommer också kritik. Prästen och professorn Elisabeth Gerle vände sig nyligen i DN mot den ”triumfatoriska” anda som brett ut sig i delar av kristenheten. Andra debattörer har skrivit beskt om hur personlig tro blivit ett sätt att göra medial karriär.

Tomas Andersson Wij säger att han har svårt att se några problem med saken. 

– Det svenska klimatet har länge känts så andefattigt. Ju mer plats som ämnet får ta desto bättre tycker jag, vi behöver inte vara överens om allting. Dessutom finns i den här vågen också röster med ett mer konfessionslöst existentiellt tilltal, till exempel ­sociologen Roland Paulsen som betonar en mindre materialistisk människosyn i allmänhet. 

Kristendomen utmanar

Den starkaste förskjutningen handlar ändå om politik, säger Tomas Andersson Wij. Han minns hur diskussionerna på 1990-talet kretsade kring sorgen över att tiden var så apolitisk. Klipp till i dag, då det offentliga samtalet visserligen blivit ideologiskt men består av ett åsiktsregn ”som orsakar politisk depression”.

– Jag märker att jag allt mer tyr mig till det kristna, som med sitt språk och sin syn på svaghet utmanar den framväxande fascismen på ett sätt som vänstern av någon anledning inte förmår. 

Kyrkan som ­sanningssägare, alltså. Samtidigt: Kyrkan som skyddat rum för medelklassen. Båda polerna finns, konstaterar Tomas Andersson Wij och undrar varför kyrkan har så lätt att tala om utsatthet men så svårt att hantera den i praktiken. 

Allhelgonamässn

– På många platser sitter tolvstegsgruppen i källaren och den vanliga församlingen uppe i församlingslokalen. I stället för att lyssna på livsberättelserna från källaren skapar man de här finstämda rummen.

I boken skriver han om Allhelgonamässan, som med stor framgång tagit tolvstegsrörelsens anda och erfarenheter in i kyrkan. Tomas Andersson Wij ingick i den formande kretsen på 1990-talet. Han skildrar hur de första årens vitalitet i efterhand stelnade och hur Allhelgonamässan fastnade i ”myten om sig själv”. Plötsligt fanns det outtalade regler om allt från sångval till internkritik. 

– Självgodheten gjorde att jag slutade gå dit. Jag är väldigt glad över att mässan i Allhelgonakyrkan och Katarina kyrka nu verkar ha kommit in i en mer mogen fas där man inte är lika hög på sig själv.

Kyrkoturnén

Till bågen som spänner mellan då och nu hör också den kommande kyrkoturnén. Redan när Tomas Andersson Wij debuterade föreslog han en turné i kyrkor. Skivbolaget tyckte att han kunde vänta tills han blev lite mer känd. 

Genom åren har han hört artister tala om kyrkorummets akustik och stämning. Som om det var en kuliss. Själv hoppas han kunna vara i dialog med rummet. De mer personliga berättelserna ur den nya boken kommer fungera som en trampolin i mellansnacken.

En låtskrivare på andra sidan femtiostrecket ser med perspektiv på decennierna som gått. För den som analyserar artistkar­riärer är det två saker som står ut, menar han: Tur och tajming. 

Ihop med tidsandan

– Varför fick jag själv sommarprata när jag var 25? Inte var det för att jag var så fantastisk utan för att jag fyllde kvoten som den unga personen som pratade om kristen tro. Du kan ha hur mycket begåvning som helst men sitter du inte ihop med tidsandan händer ingenting. Det gör en ödmjuk. Man får vara glad om man en gång i sin karriär har varit i synk med alla andra. 

Samtidigt har motsatsen, att vara i ofas, en lika stark lyskraft, menar Tomas Andersson Wij. 

Kanske är det också det som gör att han trots allt inte riktigt jublar över det kristna intåget i kulturen. 

– Jag har svårt att känna ”Yes, nu är det vår tid!”. Jag känner mer ”okej, nu är det ännu en katolik på kultursidan”. Om det är nånting som saknas är det män­niskor som kan höja sig över tidsandan.