"Naturen väcker viljan att göra gott"

Marknaden kan verka mättad – vad finns att tillägga i ämnet naturmystik, liksom. Har inte poeterna, teologerna, vårdapparaten och samtidsuttydarna sagt vad som finns att säga om det svenska granskogsfolket?

Katarina In de Betou protesterar.

– Jag tror att vi ännu bara gläntat på dörren till det här området. Visst är den sekulariserade människans relation till naturen analyserad, säger hon. Men metoder som gör verklighet av denna kunskap – de är det enligt Katarina In de Betou tunnare med. Hon hävdar själv att det som hon och ett antal församlingsbor utvecklat är något helt nytt.

En paus 

Allt startade med pandemin. Som så många andra jobbade Katarina In de Betou, präst i Haninge liksom masterstudent vid Enskilda högskolan i Stockholm, hemifrån. För att pausa från telefonsamtal och zoommöten började hon gå promenader i området. 

En meditationsutbildning som hon deltog i parallellt med allt annat gav henne nya ”kontemplativa redskap”.

– Jag tog in det som var omkring mig på ett sätt som jag inte gjort tidigare.

En frälsningsupplevelse

Hon beskriver det som en frälsningsupplevelse.

– Världen trädde fram och jag kände det som jag själv blev pånyttfödd. Trots alla mörka nyheter som sköljer över oss hela tiden såg jag det meningsfulla i allt levande. 

Naturupplevelserna gjorde henne både mer utvilad och mer kreativ. Katarina In de Betou fick lust att göra sådant hon inte gjort på många år – rita och skriva. 

En kurs i församlingen

Hon kände också att hon ville utforska det hon varit med om under professionella former. Resultat: en kurs i församlingen och en just avslutad masteruppsats.

Kursen pågick under förra vinterhalvåret. Tolv träffar blev det totalt, med tolv deltagare. På grund av årstiden gjordes övningarna inomhus. Katarina In de Betou tog med sig grenar, höstlöv och torkade blomknoppar. Deltagarna fick i uppgift att ta in materialen med alla sinnen. Först i tystnad och sedan med beskrivande ord.

I gruppen deltog en av församlingens äldsta medlemmar, en man närmre de hundra. 

– Han tog ett höstlöv och satt med det en stund. Sen utbrast han ”Det är ju jag!”. Det var det jag ville åt. Att öva sig i att vara i den omedelbara upplevelsen och i känslan av samhörighet. Mannen reflekterade över hur han var som höstlövet, gammal och med ett färdiglevt liv. Han beskrev också hur naturen varit borta för honom men kommit tillbaka av övningarna vi gjort.

Träden har fått liv - en masteruppsats

Titeln på Katarina In de Betous masteruppsats lyder Träden har fått liv. Både den och kursen som genomförts lutar sig mot kända namn från det filosofiska och teologiska fältet. Inspirationen är hämtad från naturmystiker som Pierre Teilhard de Chardin och Thomas Merton, liksom ekoteologen Rachel Knight Messenger. 

Även Martin Lönnebo har varit viktig, och det på ett sätt som går bortom Frälsarkransen berättar Katarina In de Betou.

– Hans tankar om naturen som ett sakrament har varit en grundpelare. 

Till grundpelarna hör också mötet mellan ignatiansk andlig praktik och så kallad aktionsforskning – där människor ­reflekterar tillsammans och ­låter den gemensamma processen leda vidare till handling.

– Det handlar om hur upplevelsen av natur väcker en vilja att göra gott i världen, säger Katarina In de Betou.

Meditation över bibelord

Och jo, en beståndsdel till måste nämnas: Lectio divina. Den månghundraåriga klostertraditionen där man mediterar över specifika bibelord. 

– Metoden har anammats på många håll i Svenska kyrkan, men när vi har försvenskat den har den också hamnat uppe i huvudet. Jag ville inte stanna där utan just genom naturföremål ta in alla våra sinnen i reflektionen. Man kan säga att i stället för att läsa en bibeltext ”läser” vi vår natur och omgivning.

Nu hoppas Katarina In de Betou kunna starta en ny kurs till våren, med just Lectio divina som metod. 

Transformation

Dörren hon talar om, den som hon och gruppens deltagare gläntat på, leder till sådant som kyrkan skulle kunna bli bättre på, menar hon. 

Till exempel det där med transformation. 

– Vi är bra på att prata. Om jag åker på retreat får jag en före­läsning om mystik, våra gudstjänster och högmässor präglas av ­färdigformulerade psalmer. Men min egen andliga erfarenhet är ordlös från början. Vad händer om vi ger oss tid att stanna i själva upplevelsen av andlighet? Medeltidens mystiker och helgon som erfor det till synes ouppnåeliga, och som vi läser om – de var helt vanliga människor som du och jag, säger Katarina In de Betou. 

Och även vi kan uppleva transce­dens – eller är det immanens det handlar om? Man kan också formulera frågan så här: Leder metoden till kontakt med det som är ”bortom” eller det som är ”inom”?

"Gud finns i det vi kan se"

– Det handlar väldigt konkret om här och nu. Gud finns i det vi kan se, höra och känna. Det handlar om att uppleva det heliga i tingen och i det faktum att vi själva är natur och hör till skapelsen. I kristen tro finns en dragning mot det som ligger bortom, konstaterar Katarina In de Betou. 

Tidsandan förstärker; vi skolas i att vilja upptäcka mer och större.  

Kursen pekar på en motsatt rörelse. Hon berättar om en deltagare som beskrev hur han lärt sig uppskatta krukväxterna hemma. Plötsligt hade en tavla med en glaciär som motiv öppnat sig för honom. 

– Vi behöver komma tillbaka det vi redan har. Att bidra till det är kanske det viktigaste som kyrkan kan göra, både för den enskilda individen och för världen i stort.