Uppfriskande med beredelsens hantverk

Det är inte optimalt att läsa tre årgångars beredelseord i ett svep, så som undertecknad har gjort. Nej, syftet med denna samling är att inspirera den som leder mässan att hålla ett beredelseord knutet till söndagens texter och tema. Läsaren uppmuntras också att använda boken för egen, personlig, beredelse inför söndagen.

Det är ett lovvärt initiativ från Carl Sjösvärd Birger och Andreas Wejderstam, och resultatet är synnerligen välskrivet. Redan innan läsaren öppnar boken vet hon att det är en bok som hör hemma i varje församlings referenshylla. Detta tack vare det klassiska, rena formatet. En mångfald skribenter har bidragit – allt från relativt nyvigda komministrar till biskopar och doktorer inom teologins olika fält.

Jag uppskattar att det inte finns någon ”byline”. Om man blir nyfiken får man notera sidan och gå till bokens register. På så vis hamnar budskapet i fokus – och det håller dessutom en genomgående hög kvalitet.

Det här är, som sagt, inte en bok att läsa från pärm till pärm. Men den som gör det blir marinerad i nutida svensk teologi. Du får ett tvärsnitt, en fokusgrupp. Ibland blir läsningen till och med en spegling, ett slags eget skriftemål. Hur bereder jag min församling? Var lägger jag tonvikten? På själavård eller dogmatik; text eller tema; synd eller avlösning – frimodighet eller bävan?

Boken inleds med ett brev från redaktörerna, som bland annat innehåller en kort genomgång av beredelsens historia. Den tar sitt avstamp i Första Korinthierbrevet 11:28-29, Pauli varning till den som inte prövar sig själv. 

Sedan beskrivs de skriftemålsgudstjänster som successivt utvecklades efter reformationen, för att sedan infogas i gudstjänstens början. Då prästen inte kunde avgöra om den enskilda gudstjänstdeltagaren hade ett ärligt uppsåt, fick avlösningen bli villkorad. Skriftetalet skulle ”frammana detta tillstånd av rätt syndakännedom, rätt tro på förlåtelsen och vilja till bättring, samt göra kommunikanten medveten om att han själv bär ansvaret för att hans andliga ställning är sådan, att han kan begå Herrens heliga nattvard utan att draga en Guds dom över sig.” 

Trots att ovanstående skrevs av Oloph Bexell så sent som 1977, känns det väldigt långt borta från det inledningsord i kyrkohandboken från 2017, HB17, som inte alls behöver innehålla någon beredelse, ingen hänvisning till synd eller dom. 

Denna förskjutning märks i texterna. Förhållandevis sällan ger läsningen ett ordentligt styng i hjärtat. Vanligare förekommande är glädjen och tilliten till Guds nåd. Andra har karaktären av kort homilia över söndagens gammaltestamentliga text eller episteltext, ofta med en kort formulering mot slutet om hur svårt det kan vara att leva som vi lär.

Det här är förstås inte fel. Det är i linje med redaktörernas formulering om beredelsens syfte, och även de beredelseord från kyrkohistorien som har inkluderats i slutet av boken manar till frimodighet. Få vill gå tillbaka till svavelosande halvtimmeslånga skriftermål eller prästens dömande blick – ändå kan jag sakna det där stynget.

För vad händer om vi hamnar i det andra diket, om församlingen inte får någon undervisning alls i vad synd egentligen är – och inte manas greppa dess allvar? 

Det är inte en fråga till redaktörerna eller skribenterna – de gör ett utmärkt jobb. Nej, elefanten i rummet är: väldigt få går till bikt. Syndernas förlåtelse i början på mässan har sällan samma pastorala effekt som biktens personliga avlösning. Hur kan ett inledningsord någonsin väga upp för detta? HB17 sammanställdes i en tid då det ansågs vara lite farligt att tala om synd. Men där är vi väl inte längre? 

Det är uppfriskande att läsa något som aktualiserar beredelsens hantverk och vikt. Som komplement kan man med fördel även införskaffa en annan nyhet, Sven-Eric Brodds och Gunnar Wemans Bikten – Sakrament och praktik, Artos & Norma, från 2023.

Mikael Isacson sammanfattar det hela bra: ”Men är det inte Guds uppgift att förlåta? Har han inte det som jobb? Nej, det är inte Guds jobb att förlåta. Men Gud förlåter med glädje. Han förlåter när vi kommer till honom med vår bekännelse och vår ånger.”

Rebecca Klitgaard ­Nelsson