Björn Vikström, professor i systematisk teologi vid Åbo Akademi och tidigare biskop i Borgå stift, har fått i uppdrag av kyrkostyrelsen att göra utredningen. Han menar att det inte råder någon kris för prästutbildningen.
– Nej, mycket fungerar bra, men det finns ett uppdämt missnöje med vissa moment, säger Björn Vikström.
Kritiken som kom fram 2019 i empiriska undersökningar av konsultbolaget Ramboll och av analysenheten på Svenska kyrkan, handlade om flera saker. Bland annat att prästerna inte kände att utbildningen hade varit relevant när de väl kom ut i tjänst.
– Man pekade på förändrade behov. Till exempel i vilken mån man utbildas för storstads- eller glesbygsförsamlingar, där många tyckte att Svenska kyrkans utbildningsinstitut (Skui) prioriterade storstadsförsamlingar, säger Björn Vikström.
Kritik mot teologisk utbildning
Missnöjet handlade också om nivån på den teologiska utbildningen.
– Där ligger ju utmaningen i att studenterna kan ha så olika kunskaper och erfarenheter av församlingsliv, säger Björn Vikström som pekar på en förändring i synen på prästernas yrkesutövande, där kyrkan tidigare har varit väldigt prästcentrerad. Han menar att prästens roll nu ofta har tonats ned och att personer ur andra yrkesgrupper och församlingsbor, har lyfts fram.
– En präst behöver ju kunna vara generalist och ta i där de behövs, särskilt när det blir färre anställda, men å andra sidan - vad är det då att vara präst? Varför har vi teologer i församlingarna?
Björn Vikströms arbete grundar sig på de två tidigare undersökningarna, men också på en mängd samtal med människor i hela utbildningskedjan inom universitet, Skui, biskopsmötet och stiften. Dessutom genom kontakt med nyvigda präster.
Han gör också en jämförelse med systerkyrkor och har sett att man inom Svenska kyrkan har väldigt mycket kontakt med prästkandidaterna under utbildningstiden, men mindre efteråt. Fortbildning ligger mer på den enskilde prästens ansvar. I danska och finska kyrkan har man tvärtom mindre kontakt under utbildningstiden, och mycket efteråt, med obligatorisk fortbildning. En lösning kunde vara att finna en balans mellan dessa olika betoningar, menar Björn Vikström och förtydligar:
– En rimlig målsättning är väl att man ska kunna känna sig grundtrygg efter utbildningen och veta vilka områden man behöver förkovra sig i.
