”Vart ska vi ta vägen om ingen vill ha oss?”

När 14-årige Bruno vaknade på morgonen lördagen den 7 oktober hade hans pappa fått massor av raketvarningar på sin app. Eftersom familjen har vänner och släktingar i Israel och ofta besöker landet, är appen en viktig informationskälla.

– Då förstod vi att det hänt något allvarligt och sedan kom allt på sociala medier. Vi följde alla nyheter. Det var hemskt.

Van vid säkerhetsvakter

Bruno går i åttan i en högstadieskola i Stockholm, som har ett par klasser med judisk profil. Han läser extraämnen som hebreiska, jiddisch och judisk kultur och klassen är integrerad med elever som inte går den judiska profilen. Bruno trivs i sin skola även om diskussionerna om situationen i Mellanöstern har tagit fart.

– Men det är bara några i klassen som vill diskutera på ett jobbigt vis och har förutfattade meningar, och pratar om folkmord och apartheid. Jag tar gärna en debatt, säger han.

Bruno är van vid säkerhetsvakter i skolan efter sina år på judiska Hillelskolan. Även på hans nuvarande skola har säkerheten skärpts efter höstens terrorattentat mot Israel och kriget.

– När jag gick på Hillelskolan var det vanliga att vara jude, men i det svenska samhället är det normala att inte vara jude. Så det är klart att det alltid varit lite annorlunda, men jag har inte tänkt så mycket på det förrän det blev krig, säger Bruno som dröjer med att berätta att han är jude om han lär känna någon ny. Det är inte något han berättar i första taget.

"Jag vill vara en stolt jude"

– Det är så mycket okunskap, men jag är inte rädd och jag vill inte ta illa vid mig. Jag vill vara en stolt jude.

Hösten 2017 träffade Kyrkans Tidning Bruno och hans mamma Sharon. Det blev ett samtal om historia och traditioner, men allra mest om antisemitism och ett hårdnande klimat för judar i Sverige. Vi pratade om en vardag där det blivit självklart att stoppa in Davidsstjärnan innanför tröjan och hur obehagligt det kändes att ställa chanukkaljusstakarna så att de syntes ut mot gatan.

– När jag ser tillbaka på hur det var då och jämför med i dag... Det är något helt annat nu. Det är så mycket värre.

Förändring på kort tid

Sharon berättar hur det fram till för bara några månader sedan ändå gick ganska bra att vara svensk och judinna. Det var till exempel ganska ovanligt med hatiska kommentarer eller konspirationsteorier om judar i sociala medier.

På kort tid har det förändrats och lett till en helt annorlunda tillvaro. Den störtflod av antisemitism som sköljer över hela världen gör att hon mest är hemma, säger hon. Det känns obehagligt att vara ute bland folk. Hon arbetar hemifrån och under sin lediga tid kommunicerar hon ofta med andra judiska kvinnor i olika Facebookgrupper. Stödet hon kan ge och få där ger henne kraft.

– Nu träffar jag nästan inga icke-judar längre, men även förut i sociala sammanhang var jag försiktig med att berätta att jag är judinna. Man visste aldrig vart ett samtal skulle ta vägen efter att man sagt det.

I de digitala nätverken med judiska kvinnor uttrycks samma sorg och ensamhet som hon själv känner.

– Jag är så otroligt besviken över att så få frågar hur vi judar i Sverige mår. Allt som hänt har fått mig att dra mig undan sociala sammanhang. Jag är inte densamma som jag var före den 7 oktober. Det blev en chock som sitter i. Jag orkar inte möta människor just nu, jag känner mig inte trygg.

Antisemitism på sociala medier

Sharon arbetar som forskare på universitetet men sedan terror­attentatet och krigsutbrottet undviker hon att vara där. Upprop för Palestina med antisemitiskt språkbruk, desinformation och konspirationsteorier och affischer med ”Intifada till seger” gör att hon föredrar att arbeta hemma.

– Det skrivs så mycket hemskheter om oss judar i sociala medier. Jag tror inte man kan förstå om man inte har sett det själv.

Det Sharon vill är att alla, oavsett nationalitet och religion, markerar och säger ifrån: Det här är antisemitism, det här är inte okej.

– Det blir också otroligt märkligt och obehagligt när människor håller judar i Sverige ansvariga för vad de anser är felaktig israelisk politik.

– Jag har aldrig hört att iranier i Sverige är tvungna att ta ansvar för vad den iranska regeringen gör.

Känner empati för det palestinska folket

När Sharon ser tillbaka på sin ungdomstid tycker hon att det var på 1990-talet som antisemitismen kom till Sverige. Det var då nazister och hakkors dök upp. Hon såg på långt håll vad det var för personer och kunde hålla sig undan, men nu har det spridit sig på ett annat sätt, förklarar hon.

– Svenskar kan göra de mest antisemitiska uttalanden, som att judarna tagit över mediabranschen eller att Israel är apartheidstyrt, i ett vanligt samtal. De tänker inte ens på att det är antisemitiskt.

Krig är hemskt, säger Sharon och det är förfärligt att oskyldiga dör.

– Jag förstår att människor känner stor empati med det palestinska folket, det gör jag också! Men jag önskar att fler kunde inse att Hamas är en terrororganisation som har som uttalat mål att förinta Israel och alla judar i hela världen. Det har de varit tydliga med.

Har din relation till Israel ­förändrats efter det som hänt?

– Ja, jag har kommit Israel närmare känslomässigt även om jag är kritisk mot premiärminister Netanyahu.

– Drömmen om att flytta till ­Israel har blivit starkare. Jag längtar efter att åka dit och arbeta volontärt. Det behövs nu när så många är i kriget. När jag var liten sa min farmor, som var förintelseöverlevande, att man alltid skulle ha en flyktplan. Jag tyckte det var lite fånigt att säga så när vi bodde i Sverige. Men när jag blev äldre så började jag tänka att ­Israel alltid fanns som utväg. Men om det inte längre är en möjlighet, vart ska vi ta vägen om inget annat land vill ha oss?

Tydligt uttalande av ärkebiskopen

Sharon tyckte att ärkebiskopens uttalande efter terrorattentatet var tydligt i sitt fördömande. Hon önskar att tydligheten skulle fortsätta.

Vad skulle du vilja säga till ­icke-judiska svenskar och till ­engagerade i församlingar i Svenska kyrkan ?

– Fortsätt visa att ni bryr er om Israel, visa att ni inte accepterar antisemitism, markera mot hatet. Jag hörde om en manifestation som planeras på Norrmalmstorg i Stockholm på Förintelsens minnesdag den 27 januari, till stöd för judar i Sverige, mot antisemitism. Ett sånt initiativ känner jag en oerhörd tacksamhet för.