Stort behov av stöd i jul

I början av december åkte Göteborgs stadsmissions ambassadörer runt med en spårvagn i staden för att samla in julklappar till fattiga barnfamiljer.

– Det är kul och viktigt att samla in julklappar till barn som annars kanske inte skulle få något alls. För mig är det bästa med julen att få vara med familjen, sade elvaåriga Naya Mohammad som var med vid insamlingen.

Vid hållplatsen Valand fick hon hjälp att ta emot paket av artisten Linda Bengtzing och programledaren Harald Treutiger. Vid S:t Sigfrids plan assisterade den tomteklädde Ica-handlaren Per Collins.

– Det som händer med paketen är att vi bygger upp som en leksaksaffär dit föräldrar som blivit beviljade Stadsmissionens julhjälp bjuds in för att välja lek­saker till sina barn, berättar Catarina Dunghed, socialchef på Göte­borgs stadsmission.

Julklappsvagnen är en tradition med hundra år på nacken som Göteborgs stadsmission i samarbete med Spårvägssällskapet Ringlinien återupptog 2015. Det som hände då var att organisationen såg ett ökat stödbehov. Och det är en utveckling som fortsatt.

– Den ekonomiska utsatt­heten, fattigdomen, ökar och vi ser en ökning av människor som lever i olika typer av utsatthet, ­säger Catarina Dunghed.

Genom sin verksamhet möter Stadsmissionen många som lever i hemlöshet, med missbruk eller i ekonomisk utsatthet. Förra året fick 800 familjer hjälp med presenter, kläder och mat inför jul. I år har antalet utökats över 1 000.

– En anledning till julklappsspårvagnen är också att sätta ljus på frågan. Folk är inte så medvetna om hur utbredd fattigdomen är och vet inte att barn går hungriga i Sverige. Man har inte mat, för familjen kanske måste prioritera att betala en elräkning.

Kyrkans Tidning träffar Catarina Dunghed i S:t Johanneskyrkan två veckor före jul. Här är det öppet sju dagar i veckan året runt. Människor kommer hit för att värma sig, äta, fika ­eller bara umgås.

– För tio år sedan kom mest ensamma äldre människor och andra som sökte sällskap hit. Nu är det även personer som lever i hemlöshet, lider av psykisk ohälsa eller har svår missbruksproblematik. Det är ju inte så att de här personerna inte fanns tidigare, men de har ökat i antal, ­säger Catarina Dunghed.

I S:t Johanneskyrkan bjuder också Stadsmissionen på julbord. Under tre dagar får mellan 1 500 och 2 000 personer äta sig mätta i gemenskap.

En som tänker komma då är Jan-Åke Johansson. Han är 73 år och har kommit dagligen till S:t Johanneskyrkan under 20 år.

– Det är min räddning. Mål­tiderna och sällskapet, säger han.

– Folk ser mig som ensam och utslagen. Men jag har en roll. Precis som politikerna och professorerna på universiteten har sina roller så har jag också en roll som Gud har gett mig.

En annan som besöker Johanneskyrkan frekvent är Leif Wilehag. Han har tidigare jobbat som journalist, men de senaste åren har han inte haft något jobb och nu är han pensionär. I år ska han fira jul med sin syster, men när han inte gör det brukar han komma till Stadsmissionens julbord.

– Det gör jag för den fina gemenskapen, mer än för maten. Men det är också jättefin mat, ­säger han.

Vid jul är det också många som vill hjälpa till som volontärer och gåvorna till Stadsmissionens insamling ökar dramatiskt.

– Det händer något i människor vid jul. Men det som är viktigt för oss är att nöden inte bara ska uppmärksammas vid jul. Vi på Stadsmissionen möter den akuta nöden, men jobbar också med långsiktig förflyttning. Vår yttersta ambition är att hjälpa människor ur fattigdom och ur hemlöshet, säger Catarina Dunghed.

I Stadsmissionens fattigdomsrapport från i år beskrivs en situation där många utsatta inte får den hjälp de har rätt till. Under perioden 2015–2020 uppskattar organisationen att elva procent av människorna i ekonomisk utsatthet som Stadsmissionerna runt om i landet haft kontakt med inte har fått hjälp via det offentliga välfärdssystemet.

Catarina Dunghed beskriver ett hårdare klimat, både för hjälpsökande och för kommunerna som ofta arbetar med sparkrav.

– Myndigheterna måste vara ganska rigida i sitt beslutsfattande och vi märker att det varit mer fokus på kontroll. Det är som att det sociala skyddsnätet blivit mycket mer stormaskigt, vilket gör att fler människor faller igenom i dag. Och då kommer de till oss.

– Jag har själv en bakgrund inom Socialtjänsten och där sa man alltid att Socialtjänsten är samhällets yttersta skyddsnät. Så är det inte i dag. Det är civilsamhället som är det yttersta skyddsnätet nu, det har skett en förflyttning.

En annan fråga som är aktuell för Stadsmissionen nu är Stigbergsklinikens framtid. Där har Stadsmissionen i 40 år bedrivit missbruksvård, men avtalet med Västra Götalandsregionen löper ut vid årsskiftet. Regionen och Stadsmissionen är inte överens om kostnaderna och därför förnyas inte avtalet.

– Det är en väldigt välrenommerad och uppskattad klinik där man jobbat med långa relationer och lyckats fånga upp människor. Det är verkligen en era som går i graven och vi är väldigt bekymrade för våra besökare där. Men dialogen pågår fortfarande med regionen, säger Catarina Dunghed.