Vi kan sluta mäta varandra och i stället gå in i Guds tält

Vi vill förstå saker, det är människans välsignelse och förbannelse. Det vi inte förstår förenklar vi till en nivå där vi kan förstå dem.

Bland det första Gud skapar i den kristna mytologin är tiden och rummet. Tid och rum, tänker Hen, ska människan ha. I tiden och rummet kan hon göra saker som människor gör i livet. I tiden och i rummet kan man födas en tisdagsmorgon i Gävle eller en söndag eftermiddag i El Asnam. I tiden och i rummet kan man vänta på sin älskande på perronger, gå med sin dotter till tandläkaren eller gråtande gåspringa från chefens rum in på toaletten. I tiden och i rummet kan man dö i en hammock i Abilene eller i en vinterkall skyttegrav i Karelen. Allt i tiden och rummet.

Och de ska kunna mäta och väga tiden och rummet, tänkte Gud. Att mäta och att väga tycker de om. Så fick vi möjlighet att stoppa pinnar i sanden med en skugga som cirkulerade, vi la ut små måttband alldeles vid ingången till Ikea och vi skrev på påsen att makaronerna ska kokas tre minuter.

Någon gång måste en ängel ha sagt till Gud att ”de är väldigt glada för att mäta saker, människorna. Men nu har de börjat mäta och väga varandras själar också. Du borde vara mer tydlig med att de inte riktigt förmår det. Att det görs bäst i evigheten. Men nu har de börjat mäta och väga varandra och vill gärna kunna ha en rättvisa att mäta och väga också. De verkar inte riktigt lita på dig, att det är du som mäter och väger och att din dom är mild. De vill ha straff som är lika stora som smärtan och rädslan. De är så fast i rummet och i tiden att de vill ha antingen-eller för att kunna förstå.”

Smärtan och rädslan, tänkte Gud. Den finns också i tiden och i rummet. Och sedan berättade Hen för ängeln att Hen skulle låta dem skriva om får som skiljdes från getter, evig pina och evigt mörker så att de kunde få ord för sin smärta och rädsla.

Men jag vill ha ett tält, sa Gud. Ett tält jag kan sätta upp mitt bland människorna och sedan ska jag sitta där och med egna händer torka alla deras tårar.

Och så fick det bli. En ny stad som sänktes ner från himlen, utanför tiden och rummet, med ett tält mitt på torget.

Vi talar om domens dag som om vi skulle kunna skriva in den i våra officealmanackor. Men domens dag är Guds. Att mäta och att väga tid och rum tillhör människan. Att som människa söka Gud bortom tid och rum kallar vi för lek, poesi, bön och konst. Eller om det är där Gud söker oss, kan vara att det är Guds tält mitt bland människorna.

Domens dag ligger utanför tid och rum, i både anklagelsen och frikännandet. I varje andetag anklagelsen och frikännandet. I varje pulsslag anklagelsen och frikännandet. I tältet kallar vi det för nåd.

Ibland ber vi om Jesus sinnelag, om varsamhet i umgänget med andra. Det är en god bön. Vi vet ingenting om vilka kamper någon annan utkämpar, men vår vilja att förstå drar fram det lilla måttbandet från möbelvaruhuset. Så mäter vi och väger varandra i tiden och i rummet. Vi borde tala mer om tältet med varandra.

Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall bo ibland dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon (Uppenbarelseboken).