Biskopsmötet har gjort ett uttalande om vigselrätt, vigselplikt och vigningsansvar. Där konstaterar biskopsmötet att det inte är möjligt att göra ett krav på att viga samkönade par till ett formellt villkor för prästvigning.
– Biskopsmötet har under en tid samtalat om frågan om prästers eventuella skyldighet att viga samkönade par, som ibland väckts sedan Svenska kyrkan fattade beslutet om vigsel av samkönade par 2009 och senast aktualiserades i höstas i samband med kyrkovalet, säger biskopsmötets teologiska sekreterare Anna Cöster i ett mejlsvar till Kyrkans tidning
I uttalandet pekar biskopsmötet dels på att en sådan ändring sker i äktenskapsbalken, inte hos kyrkomötet. Bestämmelsen i äktenskapsbalken bygger på att vigselrätten är just en rätt, inte en plikt. Ingen präst kan tvingas förrätta en vigsel.
Dels menar biskoparna att “ett sådant krav inte är förenligt med Svenska kyrkans förståelse av sin evangelisk-lutherska identitet.”
Att vara en evangelisk-lutherska kyrka betyder att förkunnelsen av evangeliet och sakramentsutdelande är det mest grundläggande för kyrkan och prästämbetet, säger biskopsmötet. Villkoren för prästvigning kan endast vara av karaktär att de är direkt kopplade till det mest grundläggande. Vigsel av samkönade par hör inte till förkunnelse av evangeliet eller utdelandet av sakramenten. Därför menar biskoparna, med hänvisning till ett uttalande från läronämnden, att ett krav av denna karaktär strider mot kyrkans ordning.
I biskopsmötets uttalande står att: “hela biskopsmötet står bakom kyrkomötets beslut från 2009 om vigsel av par av samma kön.”
Biskopsmötet ser positivt på att det de senaste åren är fler och fler präster som viger samkönade par. Samtidigt betonas att förändringen i attityd har skett av egen fri vilja. Det är den typen av förändring biskopsmötet vill se, snarare än ett krav.
Det är biskoparnas ansvar att under prästantagningen göra ett lämpligt urval, lyfter biskopsmötet fram i sitt uttalande.
“Gudsbilder samt skapelse- och människosyn prövas, liksom hur dessa kommer till uttryck i olika förhållningssätt, bland annat i frågor om samkönade relationer.” säger biskoparna om hur urvalet görs.
Biskoparna säger att ändra i villkoren för prästvigning också blir en begränsning av biskopens vigningsansvar. Detta skulle “underminera ansvarsfördelningen i Svenska kyrkan”. Därför bör inte kyrkomötet bör inte blanda sig in i “de aspekter som biskopen tar hänsyn till i sin bedömning av prästkandidaters lämplighet”, tycker biskopsmötet.
Många av argumenten som förs fram i biskopsmötets uttalandet känns igen från tidigare uttalanden från läronämnden, kyrkomötet och biskoparna.
– Det som är nytt är att biskopsmötet gemensamt formulerar sig kring önskemålet, eller kravet som ställs. Framför allt gör biskoparna det tydligt att hela biskopsmötet står bakom beslutet 2009, att deras gemensamma målbild är att präster av fri vilja och med glädje viger par av olika kön liksom par av samma kön, och att den målbilden är vägledande i deras arbete med antagning av prästkandidater, liksom i deras arbete med främjande och tillsyn i deras respektive stift, säger Anna Cöster.
