"Vissa blir besvikna när jag slår hål på myten"

Efti Papadopolou Georlin var utbildad lärare. Hon hade jobbat på en folkhögskola under tio år. Hon blev erbjuden fast tjänst. 

– Men jag visste att jag inte kunde tacka ja. Så jag sa upp mig.

Då var året 2004. Hon närmade sig 40 men hade börjat gå kurser och redan som 25-åring upptäckt att hon ville bli ikonmålare. Det hade inte varit ett alternativ att med två små barn byta bort sitt lönearbete. När de blev större var det möjligt. Sedan dess livnär hon sig som professionell ikonmålare.

"Grek och kristen"

Hon växte upp i Sverige med grekiska föräldrar. Med det följde ett kulturarv som inte minst manifesterade sig genom ikoner.

I förordet till Efti Papadopolou Georlins nya bok skriver landsmannen, tillika vännen och den folkkära författaren, Theodor Kallifatides i förordet att han inte är troende, men ”grek och kristen”. Vad det verkar framför allt tack vare ikonerna:

”De fanns överallt, inte bara i kyrkan utan också i hemmen, i skolan, i bussen till Aten, i alla affärer, hos frisören och hos skomakaren. Alla ville ha ett helgon att beskydda dem”, skriver han. 

Ikoner för hemmabruk

I Grekland är ikonmålare ett konstnärligt yrke bland andra, förklarar Efti Papadopolou Georlin. För de flesta är det mest ärofyllda, och lönsamma, att måla i kyrkor och kapell. Att måla ikoner för hemmabruk anses inte lika viktigt. 

– Jag vill inte förringa det heller, men det är klart att det tillför en annan dimension att ikonerna finns i de kyrkor där församlingen och byn också möter dem.

Medan en del grekiska ikonmålare har en andlig ingång till yrket är många av dem konstnärer med en fallenhet för ikoner. Marknaden är större, utövarna fler. Traditionerna är därför i ständig, dynamisk förändring. Efti Papadopolou Georlin själv använder äggtempera men varierar de material som hon målar på. 

– Både att det sker en utveckling, och att det finns regler och ramar är bra. Jag är för båda.

Föreställningen av en ikonmålare

I Norden är klicken ikonmålare däremot mindre, och uppfattningarna kring uppdragets andliga dimensioner mer låsta.

– Många bär på föreställningen att det är ett sådant heligt uppdrag. Att jag som ikonmålare ber, fastar, bara tänker rena tankar, lever som en nunna ett tag och lyssnar på hymner. 

– En del kan bli besvikna över att det inte är så, men jag vill gärna sticka hål på myten om att det skulle vara så upphaussat, heligt och ouppnåeligt.

Ikonen som konstverk

Bland andra ikonmålare och entusiaster i nordiska sammanhang har hon mött allt från idén om att ikonerna måste välsignas innan de tas i bruk och att ikonmålare ska be en särskild bön, till att den som målat inte ska signera sitt verk trots att det sedan länge är norm i Grekland.

– Som om vi bara vore ett verktyg, som att vi vore ingenting. Det finns många tankar om att det ska vara på ett visst sätt.

Sedan tio år tillbaka målar Efti Papadopolou Georlin ikoner till en kyrka i en grekisk bergsby. I Sverige är merparten av beställarna privatpersoner.

Förstår då svensken hur man förhåller sig till en ikon?

I Grekland ska profeten Elia finnas i en kyrkas takkupol. 

– Det spelar ingen roll, det är lika mycket värt oavsett hur man brukar ikonerna. Många har dem för att de är vackra, kanske för att det är lite exotiskt. Andra ser dem som ett viktigt verktyg i bönen. Jag tror att ikonerna kan göra något med oss oavsett, det händer något när vi betraktar dem.

Menar du rentav att de är magiska?

– Jag tror att de kan vara det. Det mesta handlar om hur vi tänker. Jag tänker att de är det, jag har fått så många bevis på att allting kan vara mirakulöst, också ikonerna. Jag kan sitta med en ikon en hel dag och måla den. Jag tittar på förlagan, möter blicken, tänker på helgonet och dess livshistoria. Vi har kontakt en hel dag. 

– Det är klart att det händer saker mellan oss.