– Alla var glada åt Lutherhjälpen och alla ville arbetet väl. Men så togs Lutherhjälpen fullständigt in i kyrkans organisation och det blev inte bra. Det var ju inte så att någon ville skjuta arbetet i sank, men när den i all välmening integrerades och bytte namn, marginaliserades den, säger Anders Wejryd, pensionerad ärkebiskop sedan 2014.
Det var coronapandemins isolering som frigjorde energin och tiden till hans avhandling som läggs fram i dag, fredag.
Ursprungligen hade han andra möjliga avhandlingsämnen, men för några år sedan beslutade han sig för att titta på ett skede som han själv hade stått mitt i och som han ville dokumentera: Lutherhjälpens sista år, när organisationen som byggde på engagemanget hos insamlingsombud, omvandlades till Svenska kyrkans internationella arbete, i dag kallat Act.
När Anders Wejryd får frågan vad avhandlingen handlar om tar han avstamp i det eviga:
– Himmel och jord hör ihop. Det är kyrkans uppgift att påminna om det, att vi ska leva efter det. Men för att kyrkan ska leva måste människor känna sig delaktiga och Lutherhjälpen var en sådan rörelse som fick människor att känna just delaktighet.
Han säger att det är lätt att underskatta följderna av en organisations förändring och ett namnbyte, att konsekvenserna blev mer omfattande än vad någon någonsin hade kunnat tro. Men han anklagar ingen.
– Det var så mycket som hängde ihop. Tidigare hade alla en egen upplevelse av kyrkan. Kyrkan stod i frontlinjen och mötte människor i glädje och sorg, men så är det inte riktigt längre.
Tidsandan innebar att krafterna som ville marginalisera Svenska kyrkan fick fritt spelrum, och vi tilläts bli betraktare av livet, säger han.
– Folkrörelserna innebar att vi var beroende av att träffa andra, att vi engagerade oss och gick på möten. Det handlade inte bara om att betala sin medlemsavgift. Men så skedde förändringen där människan blev konsument och betraktare. Lutherhjälpen var något annorlunda med sin kombination av allmänmänskligt och kyrkligt.
Anders Wejryd knyter ihop de många trådarna när han säger: "Det blir ingen renässans för Svenska kyrkan om omsorgen om det lokala församlingslivet inte vårdas, då vi bekräftar och uppmuntrar lokalt arbete."
Avhandlingen kan läsas som en kritik mot att kyrkans nationella nivå växer och att besluten lyfts från lägre nivåer.
Är det så? Ser du liknande tendenser eller risker nu, exempelvis att Utbildningsinstitutet blivit en avdelning under kyrkokansliet eller införandet av gemensamma administrativa system?
– Något sådan kritik uppfattar jag inte att jag för fram. Jag har tittat på något som jag stod nära och som jag ville reda ut.
Forskningsarbetet fick honom också att reflektera över sin egen roll i det som hände.
– Jag var ju en av dem som var positiva till förändringen och gick in i arbetet med avhandlingen med en syn som ändrades i mötet med dem jag intervjuade. För jag har mött sorg och besvikelse från informanterna.
Anders Wejryd förklarar att hans avhandling inte hade kunnat skrivas för 15-20 år sedan.
– Fram till dess skulle forskaren vara distanserad, men jag tyckte att det var akademiskt intressantare att skriva om något som jag själv var inblandad i. Mina metoder och autoetnografi, att skriva om sig själv i sitt sammanhang, har jag ägnat ett par egna kapitel åt.
– Jag behövde komma djupare än vad jag hade kunnat med begränsad empiri. Mänskliga reaktioner behövdes.
När Anders Wejryd i dag disputerar i Uppsala universitets sal IX har han varit inskriven som doktorand i 41 år.
– Det är nog ett svårslaget doktorandrekord, säger Anders Wejryd och skrattar.
En som i alla fall var nöjd med språket i doktorsavhandlingen var hans egen mamma Birgitta som fyller 98 år på söndag.
– Som läroverksadjunkt rättade mor väldigt många uppsatser genom åren, så hon fick ta sig an den här också.
Vid lunchtid stod det klart att avhandlingen godkändes av betygsnämnden.
