Häromdagen såg jag några barn leka krig i en nyanlagd lekpark. Och jag tänkte på att jag fick ett riktigt luftgevär när jag var 10 år. Oklart varför, att skjuta med luftgevär är ju nånting annat än att spela luftgitarr. Men världen såg annorlunda ut på 60-talet. Kanske.
Och jag mindes gevärskulorna, de riktiga av bly, som än i dag kallas diabolo. En ordlek som dels kan anspela på djävulen, dels på den latinska betydelsen splittra, kasta sig över. Vårt barnbarn trängde sig obesvärat fram mellan de låtsasskott som avfyrades i klätterställningen. Men på de vuxnas spelplan hade han delat sitt öde med alla tusentals dödade barn i världens alla krigshärdar.
På söndag, den helige Mikaels dag, firas fortfarande familjegudstjänst i många kyrkor. I den episka berättelsen om Mikael och draken får även barnen lyssna till hur djävulen förvisso blivit besegrad men ändå stigit ner till jorden fylld av förlorarens raseri och revanschlust.
Djävulen har stigit ner till er, säger rösten från himlen. Vågar vi säga så i dag? Att det pågår en kamp om våra själar och sinnen där djävulen går omkring som ett hungrigt, rytande lejon. Och att barnen, som enligt Bibeln både är de vuxnas förebilder och står nära änglarna, är i främsta skottlinjen. Som då under Herodes tid. Som nu i våra dagar.
Jag hoppas vi vågar säga så. Att vi inte förminskar allvaret i berättelsen och bara ser Guds änglar som en mysfaktor. Att vi i stället förtydligar att talet om gott och ont handlar om Gud och djävulen. Två närvarande krafter, inte bara långt borta utan även alltid nära. I storpolitikens och i mitt liv.
Diabolo, den som tränger sig emellan min goda vilja och min faktiska handling. Den som för mig vilse. Diabolo, den som förleder och förblindar makthavare och gängledare att de går djävulens ärenden utan att förstå det. Eller reflektera över det.
Vårt kristna hopp är att Gud besegrat djävulen samtidigt som vi lever i kampens realitet. Men bevisar djävulen sin existens mer effektivt än Gud i dag? Är det lättare att tro på ondskans närvaro än det godas?
Om det är så, måste vi som kyrka tala tydligare om kampen och våga definiera ondska. Samtidigt; när jag skriver den här texten tränar jag på att skriva djävulen. Jag är ovan, då jag oftast skriver mer svepande om ”det onda”.
Men jag minns hur präster, på den tid predikan skulle ha en annan form av tilltal, med allvar kunde tala till ungdomar och konfirmander om hur det pågår en strid om deras själar. Inte en strid om skärmtid eller läxläsning. Utan en strid mellan Gud och djävulen om våra sinnelag och vår livsinriktning.
Guds änglar är sällan klädda i vitt. Jag tror att de oftare är skottskadade, dammiga av torr sand, blöta av leriga skyttegravar. Och trötta av att trösta sörjande, gråta med barnen och uppmuntra dem som vill gå i Jesus fotspår.
”Ge mig ett livstecken Gud, jag har väntat så länge. Låt mig få känna din närhet, helt vill jag vara din”. Jag minns den fina sången skriven och framförd av Bo Korsar på tröskeln 1970/1980. Den är lika aktuell nu som då. Den sätter ord både på längtan efter och svårigheten i att finna hopp i löftet om Guds närvaro och seger.
Att möta barnens oförställda blick kan hjälpa oss, de bär fredens och rättvisans frö. De är ett hot för mörkrets makter, som vill släcka deras blick. Men ett löfte för de som vill vandra i ljuset.
Hjälp oss att se dig Gud,
som ett sällskap på vår vandring.
Som ett skydd mitt i stormen,
som ett slut och alltings början.
Amen.
