Här finns även ett underförstått antagande om att teologi inte bara formas och uttrycks genom texter och lärosatser, utan också genom handlingar, kroppsliga och sensoriska erfarenheter och upplevelser.
Det är en tröstande tanke på vissa sätt, att jag kanske uttryckte lika mycket teologi med mitt sätt att vara under några timmars lek, som jag misslyckades med att uttrycka när vi pratade om Jesu gudomlighet. Men samtidigt, att jag är uthållig i pulkabacken gör inte att jag slipper mitt ansvar också för diskussionerna när vi kommer in.
När jag läser beskrivningarna och analyserna av de predikohändelser som ingår i Rystads fältmaterial fastnar jag för hur hon beskriver att predikningar med barn som målgrupp tenderar att separera innehåll och form, teori och praktik. Som om innehållet, teorin – teologin om man så vill – är någonting som helt enkelt kan passas in i olika former, metoder och uttryckssätt för att på så sätt förmedlas till barnen i kyrkbänkarna.
Rystads avhandling är i första hand en homiletisk studie, och det är homiletisk teori och homiletiska ideal hon förhåller sig till.
I relation till dessa är det anmärkningsvärt hur form och innehåll separeras i predikningar för barn, som om alla tankar om att teologi också är praktik är glömda. Predikans innehåll blir en fråga om teologi, medan formen blir en fråga om åldersanpassning. Vilken teologi som ändå skapas och uttrycks genom en åldersanpassad form fördjupar sig dock varken Rystad eller de predikanter hon studerar i.
Barnen underskattas genom åldersanpassningen, säger Rystad. Predikanterna verkar ta för givet att de vet vad alla barn som sitter i kyrkan tycker om och behöver, utan att egentligen fråga efter barnens egna tankar.
Det verkar läggas ner mycket arbete på predikningarna för barn, med rekvisita, drama, föremål, och inte sällan flera olika personer som deltar. Men, säger Rystad, de materiella inslagen och de barnanpassade metoderna används för att distrahera och underhålla, som ett desperat försök att hinna säga allt man har tänkt säga innan barnens uppmärksamhet försvinner i väg någon annanstans.
Däremot bidrar de inte nödvändigtvis till att skapa en delad upplevelse av predikan som teologisk praktik, eller till att göra predikan relevant för barnen. När barn underskattas i samband med predikan underskattas deras individualitet och de behandlas som en grupp som ska få med sig ett tydligt budskap.