Jesus från Nasaret tecknar alltså en Jesusbild som i stor utsträckning är en harmonisering och utläggning av evangeliernas framställningar. Benedikt var övertygad om att den långa kristna tolkningstraditionen haft rätt i att de fyra evangelierna i grund och botten ger en samstämmig bild av Jesus, om än utifrån delvis skilda perspektiv och med olika accenter.
I den andra volymen läggs särskild vikt vid Johannesevangeliet, som mer explicit än de tre så kallade synoptiska evangelierna lyfter fram Jesus som det gudomliga Ordet, Sonen med ett evigt kärleksförhållande till Fadern.
I den historisk-kritiska Jesusforskningen brukar Johannesevangeliet anses klart mindre tillförlitligt som historisk källa än de synoptiska evangelierna, och exegeter framhåller ofta att även evangelierna enligt Matteus, Markus och Lukas har olika teologiska agendor som på vissa punkter knappast går att förena.
Trots att Benedikt vid upprepade tillfällen i sin bokserie bedyrar sin tacksamhet för den vetenskapliga exegetiken, kan han ibland inte låta bli att lite vänskapligt raljera över exegeternas övertro på sin egen förmåga.
Hur kan till exempel så många bibelforskare avfärda stora delar av Matteus och Lukas födelse- och barndomsberättelser som legender? Varför skulle de berättelserna inte kunna bygga på Marias egna minnen, traditioner som till en början hölls inom familjen?
Benedikts grundinställning var att den historiska bibelforskningen är ”oersättlig utifrån den kristna trons struktur”. Eftersom Gud har uppenbarat sig i historien, vilar den kristna tron med nödvändighet på vissa historiska händelser som är inom räckhåll för kritisk prövning.
Även om Benedikt ofta vill försvara historiciteten i sådana uppgifter som exegeter ofta ifrågasätter, som skattskrivningen under Quirinius och stjärntydarnas besök i Betlehem, är han ingen fundamentalist. Han kan med en axelryckning konstatera att släkttavlorna hos Matteus och Lukas inte går ihop och att båda evangelisterna verkar ha fått detaljer om bakfoten när de skrev sina skildringar av Jesu barndom.
Han kan som varje exeget erkänna att synoptikernas datering av Jesu död inte går att harmonisera med Johannesevangeliets – och precis som många bibelforskare idag stanna för den senare som den korrekta.
Polemiken mot den historisk-kritiska forskningen handlar inte primärt om att denna betvivlar olika detaljer i evangelierna, utan snarare om att den förmätet sätter sig till doms över en lång kristen utläggningstradition och rentav gör anspråk på att kunna ersätta den.
Men strikt inomvärldsliga, historiska analyser är inte tillräckliga som grund för den kyrkligt normativa bibeltolkningen. De är en god början men måste kompletteras med ett teologiskt perspektiv, som utgår från att Gud verkligen har uppenbarat sig och fortsätter att tala i de bibliska skrifterna.
