Som född och uppvuxen i trakterna av Sveriges äldsta pilgrimsled, vägen till S:t Olof i Nidaros, har jag alltid varit fascinerad av den tid då Sverige och Norden kristnades. I några år tillhörde jag Alnö församling, vars gamla kyrka från 1100-talet har rester av murar som sägs vittna om fortsatta strider mellan kristna och asatroende. Det är i den andan, men lite tidigare i historien, som boken Hittebarnet i Kyjiv utspelar sig.
Författaren Lars Andersson tar fasta på de skärvor som finns i den medeltida slaviska Nestorskrönikan och islänningen Snorre Sturlasons berättelser om hur den norske kungasonen Olav Tryggvason på märkliga vägar hamnar i Kyjiv, kort efter att fursten Volodymyr antagit kristendomen. Handlingen utspelar sig 990, bara två år efter det som räknas som den ukrainska ortodoxa kyrkans födelseår.
Olav är i tjugoårsåldern. Stor, stark, stridslysten och självmedveten. Han är bokens objekt. Berättelsen drivs framåt av ett intrikat samspel mellan två kvinnor som tagit hand om Olaf, Volodymyrs första hustru Allogia och Anna, den hustru han fått från Bysans som pris för att han antagit den grekortodoxa tron.
Kvinnornas projekt är att ge hövdingasonen från Norden en livshistoria värdig en blivande furste. De vill forma hans minne så att han kan föra med sig deras tro till sina landsmän om han lyckas återta den makt som tillhör hans ätt.
I boken får vi aldrig veta hur väl de lyckas. Hittebarnet i Kyjiv är en spännande ögonblicksbild av en bräcklig fredstid i Kyjiv där kyrkan ingalunda står säker. En av furstens egna söner smider upprorsplaner, uppbackad av dem som föredrar gamla gudar före den allsmäktige.
Min behållning av boken är att den utgör en påminnelse om två omständigheter jag tror är underskattade i historien om kristnandet av Svea rike: vikingafärderna i österled och de kvinnor, ofta slavinnor, som följde med från Bysans och Gardarike till östra Sverige. Det kan vara värt att komma ihåg att hittebarnet själv, Olav Tryggvason, bara fem år senare står som gudfar vid dopet av det blivande helgonet Olof Haraldsson. Men då förstås i den romersk-katolska tron.
Lars Andersson nämner i ett efterord ”den ryska gangsterstatens anfallskrig mot Ukraina” som en förklaring till att han valt det ukrainska Kyjiv som stavning på huvudstaden vi länge skrivit som Kiev, efter den ryska stavningen.
För den som vill uppdatera sig på hur det faktiskt förhåller sig med Rysslands och Ukrainas historia kan jag rekommendera en nyutkommen reportagebok, Landet som vaknade av Kalle Kniivilä.
Förutom finstämda reportage från krigets Ukraina är Landet som vaknade en lättillgänglig historisk källa, inte minst till Ukraina som ett slagfält mellan olika religiösa inriktningar.
I väster finns den uniatiska, ukrainsk-katolska kyrkan, som behållit de ortodoxa riterna, samtidigt som den erkänner påven som sitt kristna överhuvud. Den har varit så förknippad med ukrainsk nationalism att den framför allt under sovjetisk tid mest verkat underjordiskt. I de östra delarna av landet pågår en bitter strid mellan den ryskortodoxa kyrkan och den ukrainsk-ortodoxa. Efter Rysslands fullskaliga invasion, som stöds av den ryskortodoxa kyrkan, har präster i den kyrkan anklagats för att vara femtekolonnare och många ukrainare – även ryskspråkiga – har valt att gå över till den ukrainska motsvarigheten. Båda erkänns av den ortodoxa kyrkans överhuvud som självständiga ortodoxa kyrkor.
När detta skrivs knyts för övrigt dåtid och nutid ihop på ett sätt som visar hur tungt kristnandet av Kyjiv väger i ödeskampen mellan Ryssland och Ukraina. I mitten av mars inträffade årsdagen av Rysslands maktövertagande på Krim. Det var första gången sedan den fullskaliga invasionen inleddes, som Vladimir Putin uppenbarade sig i ryskockuperade områden. Huvudsyftet var att besöka den gamla grekiska byn Chersonesos, där Volodymyr I av Kyjiv antog den kristna tron 988.
Mer symboltyngt än så kan det inte bli i amatörhistorikern Vladimir Putins tankevärld.
Malcolm Dixelius
