Ärkebiskopens krönika: Bön är en ledarskapshandling

Vi befinner oss i fastan. Genom medvetet avstående – av mat eller annat – skapar vi rum i livet för att bereda plats för annat. Sådant som kan finnas som en aning i vårt inre får stiga fram och bli lite syn­ligare.

Världen snurrar fort i dag och mycket som händer är svårt att förstå, både på den internationella och den nationella scenen, i ekonomin, i medmänskligheten och i många enskildas liv. Vi behöver rymd för att ta in, bearbeta och sätta in det vi upplever i större sammanhang.

Mellan raderna i Bibelns evangelier läser vi återkommande kommentarer om att Jesus drog sig undan i bön. I en värld med ett uppskruvat tempo finns det en förebildlighet i detta. Inte minst för ledare, i olika roller i kyrka och samhälle, är detta viktigt. Rymden tillsammans med Gud är ett erbjudande. Den förefaller vara grunden i Jesu ledarskap.

En av de tydligaste kopplingarna i den flertusenåriga kristna traditionen är den mellan fasta och bön. Ordet ”bön” är att betrakta utifrån perspektivet ”kärt barn har många namn”. Att med jämna mellanrum stiga åt sidan och låta blicken vidgas över världen. Ja, så kan man också beskriva bön.

Finns här en oanad resurs i en turbulent värld? Att be är att inte ducka undan, utan att våga se, att både bekänna sin vanmakt och sin beredvillighet att vara med och göra det man kan. Det är inte litet, och det är inte oväsentligt.

En utmaning för oss i dag är därför att känna igen bönen också där den inte beskrivs med detta ord utan gömmer sig i andra beskrivningar. ”Måtte det gå väl för mina kära på bilresan hem” – vad är det om inte en bön? Eller: ”vad ska jag ta mig till”, när mina lösningsmodeller inte längre räcker. Ordet bön hjälper oss att få tag på och göra mer av det vi kanske redan har.

Gör det skillnad att be? En snäv tolkning av bön är att vi förelägger Gud att ändra på världens omständigheter. Ja, i vår förtvivlan ska vi inte vara ­tysta inför den som vi tror älskar världen.

Men i kristen förståelse verkar Gud på så många mer sätt: genom att människors hjärtan värms och händer sträcks ut. Och genom att vi i själva bönen blir varse vår egen plats och vårt eget ansvar. Och vår begränsning. Det senare är inte oväsentligt för att orka göra det vi faktiskt kan.

För några veckor sedan hörde jag en fortsättning på den gamla sentensen ”Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något”. Fortsättningen, som ­faktiskt var ny för mig, lyder ”… och om alla gör sitt så blir allting gjort”. Må det vara naivt, men det leder ­åtminstone åt rätt håll. Bönen kan vara den inandning som krävs för att våga göra det man kan, trots känslan av vanmakt när man inte räcker till.

Själva handlingen som Jesus inspirerar till – att gå åt sidan och låta stillheten verka – har i sig stor betydelse. Annars skulle inte världen vara full av böneliknande övningar inom meditationernas värld. Människan känner igen sitt grundläggande behov av att stanna upp inför Gud, och förverkligar det på det sätt man kan i just den livssituation man är.

Jesus predikar inte mycket om just tillbakadragandet. Men han lever det. Här är en glänta in i ledarskapets inre liv.

Det finns få delar i det mänskliga livet som så tydligt inkluderar alla våra relationer som bönen. Relationen till Gud, till medmänniskan och skapelsen – och min relation till mig själv. Alla aktiveras de i bönen. Och de hör hemma där och är olika sätt att stiga in i bönen utifrån det som rör sig i mitt liv just nu. När rummet vidgas och jag sätter in mitt liv i dessa grundläggande relationer, då händer något.

Bönen är kanske helt enkelt ett mänskligt behov och något som kommer ur grunden i våra liv. Och bön är faktiskt en av de mest ­kulturöverskridande handlingar vi har. Människor över hela jorden, ­oavsett vad man bekänner sig till för religion, tycks ha behovet av bön inom sig. Också många som inte säger sig tro på Gud säger sig be.

Fastan pågår. Erbjudandet står där om att öppna ytorna inåt och utåt för medmänniskan, skapelsen och omvärlden. Gud finns i både det yttre och det inre. Det är ett kärlekens mysterium att vila i.

Martin Modéus,
ärkebiskop