Det var tidig morgon då jag klev av tåget på stationen i Lviv. Jag försökte läsa stämningen, tyda den. Sökte mig till ett litet kafé i ett gathörn och plockade fram kartan. Det katolska universitet i Lviv där konferensen skulle hållas, var bara några kvarter bort. Jag var så glad över att vara här, trots min oro, och mina döttrars, men det var ju också en handling i solidaritet. Och jag skulle få presentera en liten del av min forskning.
Men så tog oron tog över, och istället blev jag sittande trygg i min lägenhet i Stockholm och följde konferensen på zoom tillsammans med en femtiotal kvinnor från många länder. Det är september 2023, och jag ändrar hela tiden min ställning på stolen.
Och i Lviv: där sitter de runt ett bord i ett stort ljust rum, ett tiotal kvinnor; teologer, sociologer och en journalist. Ljuset faller in över bordet, ibland krånglar mikrofonerna.
Att formulera teologi kring makt, kvinnor, trauma, motstånd och resiliens i ljuset av det som sker i Ukraina nu, förutsätter en gemensam förståelse av vad som faktiskt sker. Men hur är det möjligt? Några av oss har bara nyhetsrapporteringen att tillgå, andra lever i det, och upplever det som ett pågående folkmord.
Ett föredrag om kvinnors delaktighet i det civila motståndet och i det militära förvaret, illustrerades med kvinnor i uniform och vapen i hand. Bland konstverken som visades fanns en väggmålning där Jungfru Maria var försedd med ett maskingevär.
”Det är inte ett steg mot kvinnors frigörelse att ta sig samma rätt som män – att döda”, utbrast någon.
De ukrainska kvinnorna svarade tålmodigt att de haft samma diskussioner själva, om motstånd, icke-våld och feminism i relation till den ryska invasionen, att det samtalet också pågår i Ukraina, varje dag. Sedan föll en av dem i gråt.
Många vittnar tyst och torrt om hur den ryska armen hänsynslöst dödar, våldtar och förödmjukar ukrainska kvinnor, män och barn. Hur de bombar bostadshus, kyrkor och sjukhus, och förnekar landet dess rättigheter och värdighet.
Den ukrainska journalisten Sofia Kochmar-Tymoshenko har intervjuat överlevare efter den ryska ockupationsmaktens förödelse i Bucha, den 1 april 2022.
– Vid den tiden, var staden ren, berättar hon, det fanns inte längre några döda på gatorna.
Hon samtalade med en man som mist sin son under massakern. Han kunde eller ville inte tala om det som hänt.
– Vi slog oss ned, satt tysta. Så frågade jag honom något om hans bil. Då började han berätta att hans son hade en mycket modernare bil. Och jag frågade om maten som han petade i. Då berättade han att sonen älskade en liknande maträtt, och så långsamt började han tala.
Från sina många möten med kvinnor, många av dem utsatta för sexuella övergrepp, minns hon en gravid kvinnas vittnesmål:
– Vill du ha en kaka, frågade fångvaktaren och skrattade, sedan åt han upp den själv.
Jag lärde mig något om minnen. Om att det ukrainska folket bär minnen av de tusentals landsmän och kvinnor som förvisades till Gulag under Stalintiden, av de miljoner (!) människor som svalt ihjäl under 1930-talet då samme Stalin lät bränna ukrainska åkrar.
Jag lärde mig att konst och poesi briserar – som en våg av motstånd och kamp under det pågående kriget.
Och jag lärde mig att teologi, i ljuset av allt detta, har att bidra med det kritiska perspektivet: att om och om igen ifrågasätta de makt– och våldsstrukturer som finns inskrivna också i kristendomen, att granska de bibliska motiv som upphöjer och normaliserar våld och erövring.
Av den nederländska teologen Helen Zorgdrager lärde jag mig också något om möjligheten att göra ”moderliga val”, också i tider av krig: att som Jesu mor Maria tillåta sig att sörja, att närma sig eukaristin (nattvarden) som det brutna brödet och den brutna kroppen, att förhålla sig till Kristi lidande på korset och hans mors förtvivlan – som till världens och tidens lidande.
Då kan de religiösa motiven tjäna som traumabearbetning, få vara en läkande kraft. Och trots all ödeläggelse och död är trösten, liksom för Maria i mötet med Elisabeth, sällan längre än en syster bort.
Lviv, nästa år vill jag sitta på det där kaféet och se ut över staden.
Anne Sörman
Disputerade förra hösten med avhandlingen Mellan vinge och kropp – en undersökning av fem bibliska berättelser.
