Det råder ett skadligt underskott på hopp. Den diagnosen ställde den nyss avlidne teologen Jürgen Moltmann på vår samtid. Han talade om hoppets anda som något som står i kontrast till ångestens. Ångest är vår reaktion på förväntad framtida fasa, medan hoppet springer ur öppenhet för möjlig framtida glädje.
Moltmann menade att vår samtidskultur blivit alltmer ångestdriven. Det innebär att de impulser som vi ger företräde när vi fattar beslut i högre grad styrs av rädsla för framtida hemskheter än av hoppet om att en annan värld är möjlig.
I en tid då krig och upprustning är mer närvarande än på länge uppmuntrar kyrkorna i Sveriges kristna råd varandra att fira Ekumeniska året 2025 med temat ”Tid för Guds fred”.
Vi gör det som en hoppets handling. Det hör till kyrkans huvuduppdrag att i varje tid gestalta ett hopp som är robust nog att hålla också när det mörker som möter är kompakt. Fredens Gud är verksam även när fred och frid saknas. Varje tid är därför tid för Guds fred, också när krig och annan ofred härjar.
En rättvis fred innefattar många dimensioner: fred mellan människor, fred mellan länder, fred mellan trosriktningar och religioner, fred med skapelsen och fred med Gud. Det handlar om alla aspekter av det tillstånd av fred och frid som Bibeln kallar shalom och som personifieras i Jesus själv.
Trovärdigheten i allt detta hänger till slut på vilken sorts hopp vi odlar i vår fredslängtan. I kyrkliga sammanhang upprepar vi ofta att det hopp vi är kallade till inte ska förväxlas med allmän optimism. Men för att de orden inte ska bli till en intetsägande klyscha är det högst väsentligt att vi själva har klart för oss vad vi menar skiljer vårt hopp i Kristus från optimism.
Den viktigaste skillnaden handlar om vilken frukt det bär i våra liv. Optimismens inställning, ”det ordnar sig säkert”, leder till vårdslöshet, aningslöshet och passivt blundande för verkliga faror. En falsk oräddhet.
Hoppet i Kristus har inte oräddhet som frukt, utan mod. Hoppet raderar inte vår rimliga rädsla för allt det som hotar förutsättningar för ett gott och värdigt liv, men kan ge mod att möta farorna.
För det kräver mod att i krigstid uppmuntra varandra att fortsätta rusta för den fred som en dag ska komma. Det kräver mod att bjuda motstånd mot klimatförändringar trots att utmaningen är så massiv. Det kräver mod att ta in våldets, krigets och terrorns fasor i Ukraina, i Gaza, och på många andra ställen och att med kraft protestera mot dem.
Det modet behöver vi uppamma för de drabbades skull, för dem som själva inte har något hopp kvar. Det kräver mod att upprätthålla rum där vi uthärdar närvaron också av våra fiender – de som står oss emot.
Rubriken för Ekumeniska året, ”Tid för Guds fred”, är ett tema i rättan tid.
Jan Eckerdal
Direktor för teologi på Sveriges kristna råd
