Det förbisedda inre klimathotet

I Agnes Lidbecks nya roman Gå förlorad tvingas läsaren umgås med huvudpersonen Anders. En tillkämpat älskvärd, feministiskt surdegsbakande terapeut som blundar för allt som pågår i hans inre. Ett inre som ändå ordlöst bryter sig ut. Han slår sin dotter (men egentligen är han ”inte sån”) och är notoriskt otrogen mot sin fru (men det gör honom bara fullständigt normal och beror egentligen på att han älskar henne så mycket).

Det är en fenomenal beskrivning av en person som flyr till sin egen yta. Där tycker han sig ha kontroll och kan styra andras uppfattning om honom. Där kan han tryggt instagramma sina limpor och spela upp scener av genomsnittligt medelklassliv inför sig själv och andra. Men bakom fasaden kokar vreden. Och självbilden blir förvrängd och negativ: ”jag är ju tråkig, jag har inget djup, och inget förträngt innehåll, inga dolda faror lurar i mig.”

Anders är en fiktiv person, men liksom all god litteratur säger Agnes Lidbecks roman något om både den tidlösa och den samtida verkligheten. Det allmän-
mänskliga i att inte riktigt stå ut med sanningen om sig själv. Kampen för att passa in och bli älskad.

Det tidstypiska: alla krafter som drar oss till ett ytligare liv. Den ständiga jämförelsen på sociala medier. De effektiva medlen, aldrig så många som på 2010-talet, för att slippa lyssna till sin inre röst om man inte orkar med den. Det finns alltid en till Facebook-uppdatering, Netflix-serie eller Youtube-video att se. Du behöver inte ens somna till ljudet av dina egna tankar utan kan stoppa i hörsnäckorna och lyssna på en podd.

Även om vi inte blir svekfulla och våldsamma som Anders, går vi inte opåverkade.

Jag är inte en betraktare i detta, jag är en del av det. Ung vuxen på 80-talet, konsumerade en hel del tv men plöjde också stora mängder skönlitteratur. Läste Bibeln långsamt och tänkte efter. Skrev dikter ibland, musicerade så gott som dagligen. Snabbspola fram till dagens distraherade medelåldring med hela tiden minst två skärmar inom räckhåll.

Ständigt matad med andras innehåll. Vad händer med mitt eget? Jag tycker att jag förflackas.

Och det visar sig att jag är långt ifrån ensam om att känna så här.

”Att vara hel, närvarande, samlad i sig själv.” Så ser det existentiella tillståndet ut som nu är hotat, enligt kulturantropologen Mikael Kurkiala. Han finns till vardags på kyrkokansliet i Uppsala och gör, med sin egen formulering:

– Spaningar i samtidens inre landskap, det som rör sig under ytan, djupströmmarna som inte går att mäta men som finns där och yttrar sig i symtom.

Vi sitter på konditori Ofvandahls i Uppsala och pratar om hans bok När själen går i exil, som kommer ut just när jag börjat fundera över en artikel om livet på ytan. I boken gör Mikael Kurkiala iakttagelser i tid och samhälle men drar också slutsatser utifrån sina andliga erfarenheter hos siouxfolket lakota och sin ganska mödosamma, ännu inte avslutade, vandring mot en kristen identitet.

När han konstaterar att själen går i exil, menar han att dagens människa är fragmenterad och aldrig egentligen närvarande. Det finns glimtar av helhet och närvaro som vi upplever till exempel med ett spädbarn i famnen eller ibland i en kärleksrelation. Men för det mesta jagas vi bort från vår egen kärna.

– I den kultur vi lever i är det så väldigt mycket som ställer sig i vägen, det är fruktansvärt hetsigt. Vi är frånvarande i relationer, alienerade från naturen. Samtidigt håller det existentiella språket på att monteras ned. Vi blir lite mindre människor, säger han.

Han menar att våra relationer – både till oss själva och till andra – påverkas på djupet av det oavbrutna informationsflödet och den teknologiska revolutionen med ständig uppkoppling. Vi blir avbrutna hela tiden. Vi är överallt och därför ingenstans. Vi erövrar världen men flyr den paradoxalt samtidigt. Tankarna irrar. Vi går förlorade.

Du gör en tydlig koppling mellan att leva på ytan, inte ha kontakt med sitt inre och hur gemenskapen med andra förändras. När jag förytligas blir jag också mer självcentrerad?

– Ja.

Är det inte en paradox att människor som saknar kontakt med sig själva samtidigt är väldigt självupptagna?

– Kanske just därför. Man är som mest självupptagen när man söker sig själv. I tonåren är det naturligt att vara lite narcissistisk och självcentrerad. Men när kulturen i sig uppmuntrar narcissism är det en annan sak. Och det här säger jag inte som moralist, utifrån, utan med ett inifrånperspektiv. Folk i min generation är de som ofta är mest beroende av Facebook, att jaga likes och bekräftelse.

– Vår självupptagenhet äger rum i förhållande till en publik som ska applådera oss. Vi kan bestiga Mount Everest men tycker att det blir verkligt först när vi lagt ut en bild på Instagram.

När Facebook var nytt undrade en av mina kolleger: ”Finns det inte en risk att man börjar tänka på det man är med om i termer av hur man ska beskriva det?”

– Mycket bra! Filosofen Jonna Bornemark tar i sin bok Det omätbaras renässans upp detta med de dubbla verkligheterna. Vad är viktigare, verkligheten eller hur den dokumenteras? Är det maten eller menyn? Är det vårt samtal här och nu eller hur det framstår i efterhand i Kyrkans Tidning?

Hur hittar man då vägen inåt? För Mikael Kurkiala började det i den mystika upplevelsen hos vännerna i lakotakulturen. Naken i reningshyddan bränns alla poser och förskansningar bort, man klär av sig sina yttre skal och återknyter tillsammans med andra till ”den tillvarons grund som inom min tradition omtalas som Gud”.

Tillbaka i Sverige kändes tomheten efter det rituella sammanhanget och den ordlösa gemenskapen nästan som en amputation, berättar han. Det var så han började treva sig fram till kyrkan för att fylla tomrummet. Han behövde riten, språket, rummet, fördjupningen.

Att viljemässigt försöka bli kristen i vuxen ålder visade sig svårt. Han gjorde det ändå, enligt principen ”fake it til you make it”.

– Jag skulle önska att människor kunde gå in i templet, i kyrkan, och tänka att det här är min plats och här står ingenting mellan skaparen och mig, säger Mikael Kurkiala.

– Heliga rum är väsentliga, för de ger oss möjligheten att odla en annan sida av oss själva. Så fort vi kliver ut ur det heliga rummet är vi återigen tjänstemän, svenskar, kurder och allt annat vi är på utsidan. Men där inne skrivs identiteterna om.

Ungefär en kilometer bort finns Akademiska sjukhuset och sjukhuskyrkans expedition där Kerstin Dillmar är verksamhetsledare. Även hon är aktuell med en bok som hon skrivit tillsammans med Lars Björklund, Rum för livet – att hitta språk för verkligheten. De är båda sjukhuspräster och beskriver möten med människor som undrar om de inte borde känna sig mer levande än de gör.

Det är en upplevelse skild från psykisk ohälsa, poängterar de. I stället handlar det om ett ”existentiellt skav”. Ofta ganska vagt. Livet är på många sätt bra och det finns mycket att vara tacksam över. Ändå är det något som är fel men de vet inte riktigt vad.

– Min upplevelse är att det är för att nånting inte fungerar som man börjar tänka och leta sig inåt, säger Kerstin Dillmar.

– Man har försökt leva sitt liv, hantera sina relationer och kanske tappat bort några viktiga kapitel i sitt liv. Berättelsen om mig själv kanske präglas av en röst inne i huvudet som säger elaka saker. När en person upplever att något i livet är fel, tycks det ofta vara så att man tänker att det är en själv det är fel på.

Känslan av otillräcklighet och av att vara fel, får inte den särskilt mycket näring i vår tid med den ständiga jämförelsen?

– På en nivå förstår vi att influencers städar och fixar håret innan de spelar in sina filmer. Men vi går ändå på det. Och när det gäller jämförelser så verkar vi inte ha något bra perspektiv på vad vi ska jämföra oss med. Om jag sjunger lite hemma så ska jag kanske inte försöka mäta mig med operasångerskan Birgit Nilsson. Och det fattar vi också på nåt sätt, samtidigt som vi glömmer bort det.

Kerstin Dillmar liknar själavårdssamtalet vid Picassos kubistiska måleri. Picasso målar porträtt där man ser människan från många olika vinklar samtidigt. På samma sätt får konfidenten i samtal med sjukhusprästen hjälp att upptäcka nya sidor av sin egen berättelse. Det är inte längre en starkt beskuren bild där saker glömts bort eller täckts över. Bilden blir i stället komplex, mycket mer intressant och både sannare och djupare än den man såg från början.

Mycket har sagts i den allmänna debatten om livet som ett pussel som människor försöker lägga. Ett antal klockslag att passa. Ett antal roller att fungera i. Livet som en serie funktioner som ska fyllas så friktionsfritt som möjligt, där den optimala människan liknar en välsmord maskin. När jag stöter ihop med Kerstin Dillmar ett par veckor före intervjun antyder jag att vi ska prata om detta. Sedan dess har hon funderat.

– Jag har klurat lite över om det är så att vi lever mer i projekt i dag? Mina föräldrar kanske inte köpte en lägenhet och tänkte att den här renoverar vi så att vi kan köpa en bättre lägenhet sen eller ett hus. Utan de ville väl ha ett hem.

– Att till exempel vilja bli en bättre pappa och se det som ett projekt – nu provtänker jag – då kanske projektet har den fördelen att det går att påbörja, slutföra och utvärdera. Men barnen kanske inte vill ha ett välfungerande projekt. De kanske hellre vill ha en person med fel och brister och kärlek och talanger.

Kerstin Dillmar tycker att det är en spännande tanke om det är så att vi börjar se på vårt jag som olika delar, där man kan optimera en del oavsett hur de andra delarna fungerar. Ungefär som man kan gå en kurs för att lära sig behärska datorprogrammet Excel.

– Men det tror jag kanske inte på i längden. Jag tror mer på att sitta ner i ett tryggt rum där man får hjälp att pröva sina tankar, förstå hur saker och ting hör ihop och sätta ord på sitt inre, säger Kerstin Dillmar.

Den 13 juni kom tidskriften Fokus ut med filosofen och psykoanalytikern Johan Eriksson på omslaget. I intervjun ventilerar han sin oro för ett samhälle där människans mål är att vara så normal och duglig som möjligt. Han talar om ett inre klimathot, allvarligare än det yttre men nästan odiskuterat.

Jag träffar Johan Eriksson i hans terapimottagning i Stockholm, förmodligen ett sådant tryggt rum som Kerstin Dillmar menade. Ett genomgående tema i hans yrkesverksamhet, säger han, är flykten från det inre.

För en enskild person som söker psykoanalys kan det handla om att länge ha försökt fly från det som är förvirrande och överväldigande i ens liv. På samhällsnivå flyr vi från det långsamma organiska sökandet efter sanningen om oss själva. Flyr in i rollen som dugliga och normala. Psykiskt lidande betraktas som en funktionsstörning.

– Jag kan höra människor sitta här och fråga efter verktyg för att handskas med sitt lidande. Jag menar bara det ordet: verktyg, säger Johan Eriksson.

– Mycket av det psykiska lidandet handlar om etikens grundfråga som Sokrates formulerade: ”Hur bör jag leva mitt liv”. Men det psykiska lidandet har medikaliserats, teknifierats och objektifierats. Och det här är ett slags flykt från det inre livet. Man försöker undvika komplexiteten i att vara människa.

Psykoanalytiker som Joyce McDougall och Christopher Bollas har skrivit om en personlighetstyp de kallar normopat och som har slående likheter med Agnes Lidbecks huvudperson Anders. Normopaten står inte ut med sina inre konstiga egenheter – de aggressiva impulser och galna fantasier som alla har – utan flyr i stället in i normalitet.

– Man är socialt flyhänt. Man är till synes helt ångestfri. Man är välfungerande på jobbet. Det här är ett försvar men det kan vara oerhört raffinerat. Om normopaten kommer i terapi så är det ofta med något slags diffus känsla av att något inte stämmer. Mår inte riktigt bra men vet inte varför.

En känsla av att identiteten är vag?

– Absolut. Man har inte blåst liv i identiteten inifrån, den är bara ett yttre skal. De här människorna uttrycker sig ofta i allmänna tankeformer. De pratar om sin sorg som man pratar om sorg. De har kul som man har kul.

Varför blir man normopat, är det ett så hårt tryck på att vara normal?

– Delvis kanske. Men – och nu spekulerar jag – vi lever också i en värld där det florerar ganska stereotypa bilder av vad det är att vara framgångsrik, vad det är att ha en relation, vad det är att vara man eller kvinna. Stereotypa former som man kan fly in i. Det har alltid erbjudits, men i dag kanske mer än annars.

I ett samhällsklimat som vårt blir andliga problem och moraliska konflikter obegripliga, menar Johan Eriksson. Han nämner Gunnar Björnstrand som prästen Tomas i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna, en film som helt vilar på frågan om Guds tystnad.

I dag förstår man inte grejen. Johan Eriksson tillägger att han inte karakteriserar sig som religiös, så kanske förstår inte heller han fullt ut vad Gunnar Björnstrand pratar om. Däremot tycker han det är djupt oroande om andliga kriser och inre konflikter betraktas som främmande livsformer.

Nu får Johan Eriksson ett sms från dotterns förskola som han måste svara på. Den teknologiska revolutionen går inte att välja bort. Något som däremot borde ha kunnat undvikas är enligt Johan Eriksson den nya lag som före-
skriver surfplattor på dagis.

– Jag låter gammal och konservativ men jag tycker det är för jävligt, säger Johan Eriksson.

– Informationsteknologin håller på att förändra oss. Vad det är att vara människa, vad det är att finnas i rummet och tiden, vad det är att vara dödlig. Jag vet inte riktigt hur, men det kommer att förändra oss som människor.