Dirigenten som blev präst: "Gud började bråka med mig"

När Kyrkans Tidning träffar Olof Boman återstår bara några veckor till prästvigningen. På ett bord i lägenheten står blommor från 50-årsdagen veckan innan. Ett halvt liv i musiken ska avlösas av något annat.

– Jag ser verkligen fram emot att arbeta som präst, särskilt att celebrera mässan. Jag ska börja som pastorsadjunkt i Asarum-Ringamåla församling i Blekinge. När jag var i Karlshamn för att ordna med min bostad tog jag en öl i solen. Där träffade jag några människor och vi kom snabbt in på ett fint samtal om Gud och livet. Just detta, att på ett väldigt konkret sätt alltid vara präst ser jag med spänning fram emot.

Går i mammas och morfars fotspår

Både Olof Bomans mamma och morfar sadlade om och blev präster relativt sent i livet. På det sättet går Olof i deras fotspår, men det var aldrig något han funderade på tidigare i sitt liv.

– Jag har varit så övertygad om att musiken har varit min kallelse så jag tänkte aldrig på prästyrket. Dock har Jenny, min klasskompis från gymnasiet som sedan blev präst, ibland genom årens lopp väckt frågan. Men innan det är dags är det inte dags, utan först när tiden är inne som bekant. Jag tror att man kan ha olika kallelser för olika delar av livet. Nu var det helt enkelt dags för mig att bli präst.

Olof Boman växte upp i Vasakyrkan i Umeå, en miljö präglad av EFS (Evangeliska fosterlandsstiftelsen) och mängder av musik. Han spelade piano tidigt, sjöng i kyrkans barnkör och spelade trombon i kyrkans blåsorkester Notdraget.

– Jag började spela orgel och piano i gudstjänster som mycket ung och i tonåren gick jag en kantorsutbildning under en sommar. Efter det vikarierade jag som kantor i kyrkor i Umeå på skollov och helger.

Uppväxt i EFS-miljö

I efterhand har Olof Boman tänkt på hur intensiv uppväxten i EFS-miljön var: många gudstjänster, möten och läger. Han omgavs ständigt av andlighet och musik.

– Men som barn tycker man ju att det man har omkring sig är det naturliga. Det blev aldrig någon brytning med kyrkan för mig när jag var i tonåren, berättar Olof.

Efter högstadiet blev det musiklinjen i Skellefteå och sedan musikhögskolan i Piteå där Hans-Ola Ericsson var professor.

– Han var verkligen en fantastisk lärare. För mig var han mycket mer än en orgellärare. Han undervisade i konsten och livet. Jag minns så väl en morgon när vi skulle ha en lektion om ornamentiken i Bachs verk. Men något väldigt dramatiskt hade hänt ute i världen. Hans-Ola Ericsson började med att säga: ”Nu har världen skakats av det här dådet och så ska vi prata om drillar hos Bach. Det känns väl meningsfullt?”

Ser paralleller mellan musiken och tron

– Därefter höll han ett tal om konstens betydelse, världens nöd och människans längtan efter skönhet. Det kändes som det viktigaste i världen var att möta den längtan och nöden med Bachs musik. Den tanken om konsten som ett sätt att återspegla Guds härlighet har sedan dess varit en ingång till Gudsmysteriet för mig, säger Olof.

Han ser många paralleller mellan sin ingång i musiken och i den kristna tron. I båda fallen var det just glädjen och förundran som ledde vägen in i såväl musicerandet som bönen och gudstjänsten.

Både musiken och gudsgemenskapen kan också utforskas enskilt och i gemenskap.

– Jag har alltid vilat på den där djupa grundglädjen i både musiken och tron, även i tider av kamp. När glädjen tidvis har försvunnit har jag tänkt på bibel­ordet om att man övergett sin ­första kärlek och är varken varm eller kall utan ljum. I sådana lägen, när grundglädjen varit borta, har avgrunden verkligen öppnat sig, säger Olof och tillägger att musiken för honom inte är en kraft i sig utan ett uttryck för Guds närvaro.

Portar till det gudomliga 

Han tror att musiken och de konstnärliga uttrycken för många människor har ersatt religionen. Människors andliga längtan tolkas som enbart en estetisk längtan. Konsten kan dock vara portar till det gudomliga anser han. Martin Luther framhöll just musiken som de mänskliga känslornas lärare.

Han ser en risk i att man försöker använda musiken som ett medel, till exempel för att nå ut med evangeliet, och inte låter den vara ett möte med Gud i egen rätt. Det är att förminska den gudagåva konsten är. Snarare är det den förundran som musiken kan väcka som är öppningen, anser han.

Det blev bara två år på kyrkomusikerlinjen innan Olof Boman sökte sig vidare till en utbildning i dirigering vid Musikhögskolan i Stockholm. Redan under uppväxten i Umeå hade han blivit helt hänförd av de föreställningar han sett på Norrlandsoperan och han visste att han på något sätt ville arbeta med kombinationen musik och teater.

Lämnade sin trygga EFS-miljö

Miljöombytet från Piteå till Stockholm upplevde han som både tufft och härligt. Konkurrensen var hårdare på den nya skolan, men samtidigt hade han tillgång till ett mycket större musikutbud.

– När jag kom till Stockholm lämnade jag ganska snart EFS. Jag är otroligt tacksam för att ha fått växa upp i den innerliga fromheten där, men som 20-åring kände jag mig lockad av liturgin och av att det i Svenska kyrkan fanns ett högre tak för det teologiska samtalet.

Han kände att han, som var marinerad i västerbottnisk väckelsefromhet, blev utmanad av en annan slags spänst i den svenskkyrkliga miljön i Stockholm.

– I det läge jag var då behövde jag lämna den trygga EFS-miljön för att mogna i min tro.

Flyttade till Berlin

Redan innan han var färdig med den femåriga dirigentutbildningen började Olof Boman få olika uppdrag, bland annat som operadirigent. Han varvade jobben med fortbildningar i musik både i Sverige och utomlands.

– 2009 bestämde jag mig för att flytta till Berlin där jag hade pluggat en del tidigare. Det blev en nytändning och jag fick fler och fler uppdrag. Jag trivdes bra, kulturen där kändes som en väldigt självklar del i samhället. I Berlin kunde jag se och höra de allra bästa artisterna inom den klassiska musiken och samtidigt ta del av en helt otrolig undergroundscen. Jag fick prova på mycket längs hela den skalan och trivdes med den stora öppenheten där, säger Olof.

Det blev åtta år i Berlin, men under en stor del av den tiden var han på resande fot mellan uppdrag på olika håll i världen. Efter utmattningssymptom fick han hjälp att sänka tempot, men när han sedan börjat må bättre snurrade karriären i gång igen.

– 2015 började jag känna att det blev för mycket igen. Jag ville få tid att vara hemma mer, vårda mina relationer bättre, åka på retreat ibland och läsa Bibeln mer. Så jag bad min agentur att bereda plats i mitt schema. Men eftersom dirigentuppdrag ofta bokas år i förväg så tog det ju ett tag innan tempot sänktes. I den här vevan kom också flyktingvågen som jag ville engagera mig i, men hur skulle jag kunna hjälpa till om jag aldrig var hemma mer än några dagar i taget?

"Gud började bråka med mig"

Till slut väcktes känslan att vilja flytta tillbaka till Sverige. Han ville inte till Stockholm utan till Malmö som låg närmare uppdragen på kontinenten. Då hade han också fått ett femårigt kontrakt som konstnärlig ledare för Confidencen Opera & Music Festival på Ulriksdals slottsteater, Confidencen.

– Det var verkligen ett välsignat uppdrag där jag fick fria händer att utforma programmet för en årlig musikfestival utifrån ett samtal om vad människor verkligen behöver och längtar efter. Jag tänker på ett citat av Torgny Lindgren där han skriver ”Det vi inte kan, det är det som är konsten” och det känns som om det var vad vi höll på med under somrarna på Confidencen.

Arbetet med festivalen på Confidencen påbörjades innan Olof lämnade Tyskland och det var inte på grund av det uppdraget som han flyttade tillbaka till Sverige.

– Precis som när jag flyttade till Berlin var det mycket en känsla jag gick på när jag flyttade till Malmö 2017. Jag tror att det var Guds ledning att jag hamnade både i Berlin och i Malmö. Den längtan efter konstnärlig fördjupning som tog mig till Berlin 2009 visade sig 2017 som en längtan efter mer tid och rum för andlig utveckling, som tog mig till Malmö.

– En luftigare kalender gjorde att jag engagerade mig i Sankt Petri församling i Malmö och i ett volontärprojekt bland människor som fått permanent uppehållstillstånd. Men då blev det som att Gud började bråka med mig. I stället för det lugn jag längtat efter skulle infinna sig hörde jag tydligt inom mig att jag skulle börja plugga teologi.

Kallelsen att bli präst har funnits länge

I det läget mindes han det som hänt något år tidigare under ett uppdrag i Bremen. Under en stressig och utmanande operaproduktion vaknade han en morgon med ett fullständigt lugn i hela kroppen och en enda tanke i huvudet: jag kan alltid bli präst. Den upplevelsen och tanken kom tillbaka under den heta sommaren 2018.

– Jag tänker i dag att kallelsen att bli präst nog har funnits där länge, men dold för mig. Så visade den sig tydligt den morgonen i Bremen och sedan igen 2018. Då blev det för mig en brottning mellan mina kallelser att vara musiker och att bli präst. Jag hade ju länge haft en självklar identitet som musiker och dirigent.

Brottningen resulterade i alla fall i att Olof i juli 2018 skickade in en sen anmälan till kandidatprogrammet i teologi i Lund. Några veckor senare när han var på turné i Reykjavik fick han ­antagningsbeskedet och en lista över vilka delar av utbildningen som krävde obligatorisk närvaro. Det visade sig att dessa tillfällen passade precis ihop med luckorna mellan hans dirigentuppdrag.

Känner stark bekräftelse 

Det han kunde läsa på distans klarade han av på olika hotellrum och resten av tiden tillbringades på universitetet i Lund. När han väl börjat på utbildningen kände han en stark bekräftelse på att han följt sin kallelse.

– Jag hade länge haft en bildningstörst och därför var det så otroligt roligt att börja läsa religionsvetenskap. Efter några månader kontaktade jag stiftets prästrekryterare och sa till henne att jag trodde att jag ville bli präst. Hon var väldigt positiv. Överhuvudtaget har jag sedan jag började läsa teologi mött en tydlig yttre kallelse från flera håll inom kyrkan.

Åke Steinwall