Dödsdömd religion har piggnat till

Temat är välbekant: Gud är tillbaka, religionerna syns igen. Det har man hävdat i Sverige i åtminstone tre decennier, baserat på olika tecken i tiden. I slutet av 1980-talet, när jag var ny inom livsåskådningsjournalistiken, började det bli möjligt för politiker och skådespelare att offentligt och utan skammens rodnad berätta att de var troende. Ett nyväckt intresse för andlighet växte fram under 90-talet, och vi journalister rapporterade om såväl privatreligiositet (”jag tror på mitt sätt”) som new age.

Andligheten som fick ett uppsving var fri, individualistisk och icke-organiserad – eller ville åtminstone vara det. I själva verket var inte heller de privatreligiösa särskilt självständiga utan beskrev sin tro på i stort sett samma sätt. Inom new age uppstod grupper och religiösa praktiker samtidigt som trossatser formulerades.

När Joel Halldorf 2018 med boken Gud: återkomsten konstaterar att religionerna är tillbaka, är det på grund av ännu ett tecken i tiden. Det handlar om religionens nya synlighet, framför allt i form av nya invandrargrupper med stark religiös identitet. Sverige har fått många nya muslimer men också katoliker och ortodoxa kristna.

Det nya med denna färskaste gudomliga återkomst är att den, till skillnad från de tidigare, uppfattas som hotfull. Religionen gör numera starka avtryck i politiken och samhällsdebatten.

Slöjor, böneutrop, friskolor, separata badtider och abortstrejkande barnmorskor. Får religionen plats eller bör den motarbetas? Är den farlig, går den att tolerera eller är den rentav livsnödvändig för ett fungerande demokratiskt samhälle?

Joel Halldorf skriver med en känsla av att mycket står på spel. Vi är vilse i moderniteten, konstaterar han. Många tidigare ideologier är döda medan religionerna, som verkligen var nere för räkning, överraskande har kommit på fötter igen. Politiker ropar på förbud och begränsning eftersom religion, med Halldorfs ord, ”förknippas med irrationella övertygelser, subjektiva känslor, orimliga regler, förtryck, fanatism – och våld”.

Men religion är inget apart mänskligt fenomen, betonar han. Den kan fungera destruktivt eller konstruktivt, på samma sätt som alla andra ideologier. Joel Halldorf försvarar inte avarterna. Däremot vill han att alla muslimer och alla religiösa ska slippa klumpas ihop med varandra. För vem kommer på tanken att ställa alla icketroende till svars för våldet i kommunismens namn eller i dagens diktaturer Nordkorea och Kina, med motivationen att där ser man vad sekularismen ställer till med?

Halldorf framhåller också att det kan vara nödvändigt för vem som helst – sekulär eller religiös – att tro på saker som inte går att vetenskapligt bevisa. Många sekulära tror till exempel på människovärdet och vill att samhället ska byggas med denna trossats som grund.

Däremot är han oroad av den framväxande nationalismen. Han menar att den tilltalar människor som känner sig hotade av den mångfald som hör moderniteten till. Det viktigaste för dem är inte hur mycket invandringen kostar. I stället lystrar de till högerpopulismens lockrop om gemenskap i den egna gruppen, om tillhörighet och trygghet i det hemtama.

Existentiellt fotfäste – hur får man det i dagens Sverige? Joel Halldorf hittar svaret i idéburna organisationer, i föreningsliv och samfund. Och nyckelordet är gemenskap.

Det är i gemenskap som människan hittar sig själv och sitt engagemang för andra. Gemenskap i konstruktiva idébärande grupper är också en förutsättning för demokratins överlevnad.

När Joel Halldorf framställer Sverige som ett samhälle där sekularismen inte längre är norm, då tycker jag att han önsketänker. Religion och andlighet betraktas i min mening fortfarande som en avvikelse, även om den inte längre diagnostiseras som döende och åtnjuter betydligt mer respekt än på 70- och 80-talen.

Men när han beskriver gemenskapens kraft – särskilt i ideologiska och religiösa sammanhang – är han verkligen något på spåren. Vi ser det hela tiden, hur den förment superindividualistiska västerlänningen söker sig till gemenskaper där man vill lika, gör lika och tycker lika. I Facebookgruppen, i yogaklassen, i olika populärkulturella fandoms.

I Religionen tur och retur, Riksbankens jubileumsfonds årsbok 2017/2018, samtalar historikern Arne Jarrick med bland andra teologen Mohammad Fazlhashemi och prästen och journalisten Helle Klein. Jarrick noterar att båda betonar gemenskapens betydelse för sin religiösa tro, och detta trots att Fazlhashemi är helt ickeorganiserad. Hans tro är privat.

Det verkar som om religiös tro och tillhörighet är beroende av gemenskap även sedan denna upphört. Gemenskap måste finnas, åtminstone som ett minne och en formande erfarenhet.

Joel Halldorf talar sig varm för samfundens konstruktiva gemenskap som växer underifrån, men den bild han målar liknar mer frikyrkan än Svenska kyrkan. En reflektion man kan göra för Svenska kyrkans del, är att den måste bli bättre på att odla gemenskap för att i längden kunna fungera. Både som kyrka och som god kraft i samhället.

Joel Halldorf avrundar sin intressanta och välargumenterade bok med att tala om behovet av postsekulär kompetens. Alltså förmågan att leva tillsammans trots olika sanningsanspråk, i en anda av tolerans, ödmjukhet och tålamod. Dessa dygder tycker han krävs i ett välfungerande pluralistiskt samhälle. Och tvärt emot vad många tror, så är tolerans enligt honom en dygd som religiösa ofta är bra på.

Det kan nog stämma, men inte bara för att sådana dygder tränas i religiösa sammanhang. Utan också, menar jag, därför att vissheten att man tillhör en avvikelse stämmer till ödmjukhet.