Bibeltexten är stängd för mig men orden om Judas öppnar

Jag stryker sakta med handen över bordsskivan, sitter tyst. Orden från Jesus faller runt omkring mig men träffar inte. Kanske är det meningen att de ska trösta, att de ska stärka, att de ska utmana. Kanske är de meningsfulla. Jag vet inte.

Måste alltid det Jesus säger i evangelierna vara meningsfullt? För att inte tala om Johannes-
evangeliet, så många storord. Att krama orden riktigt hårt för att klämma fram mening, som droppar ur en urvriden svamp, det fungerar sällan. Kanske kunde man lägga orden i en burk och skaka om, se om något händer då. Eller borde jag släppa taget om dem? Vila i tystnaden mellan orden, som de visa och kloka brukar säga?

Det är en konst att vara vis och klok. Det är en konst att läsa Bibeln, lite som att leva. Jag är en ordmänniska, jag tycker om att smaka på ord, prova dem, leka med dem. Jag vet att ord kan laddas med liv. Men ibland är de också tomma.

Ta ordet ”förhärliga”. Det är ett sådant där storord. Det stör mig när jag går mellan hemmets väggar, inte isolerad som om jag var sjuk eller riskgrupp, men ändå mer ensam. Jag vet att ordet ”härlighet” hör ihop med ljuvlighet, prakt, glans och visst kan vårens spirande grönska få mig att känna att ”härlig är jorden”, så där som vi sjunger i psalmen. Och visst kan värmen få mig att tänka att solens majestät liksom ”förhärligar” jorden med sina strålar. Men märkligt nog gör ordet mig mest uttråkad.

Plötsligt inser jag att jag vandrar omkring i evangelietexten som om det var ett slutet rum. Jag behöver ställa mig på en ny plats, som läraren i filmen Döda poeters sällskap sa och fick eleverna att ställa sig på borden, inte bara sitta kvar vid dem.

Carina Sundberg
stiftsteolog i Linköping

Fast det är inte en upphöjd plats jag behöver, det är ner i djupet. Jag behöver inte gå långt. Jag ställer mig vid raderna ”När Judas hade gått”. De orden tar tag i mig. De är inte bara en transportsträcka tills Jesus ska säga fina saker om livet. De öppnar för mig rummets slutenhet, märkligt nog.

I denna korta sats hör jag både smärta och saklighet. Jag ser framför mig hur Judas lägger handen på dörrhandtaget, går ut och stänger bakom sig. Jag ser hur Jesus sträcker handen efter Judas, som om han ville smeka honom över ryggen. Så mycket har hänt före, så mycket händer efter, men i detta nu, en ryggtavla och en utsträckt hand. Är den handen redan märkt av spikar, funderar jag?

Det får mig att tänka på andra stängda dörrar, dörrar stängda av olika skäl: självvalda, påtvingade, lugna, i vredesmod, av rädsla eller därför att myndigheterna ger råd. Och när jag tänker så är det som om tidens dörrkarmar rasar. Hela texten är fylld av dåtid, framtid och nutid – av Närvaro.

”Skall älska”, ”har älskat”, ”visar kärlek”, ”har förhärligats”, ”ska förhärliga”, ”är förhärligad”. Verben är som en enda fläta och mitt ibland dem det korta ordet ”nu”. ”Nu” säger Jesus och ser på mig, där jag står vid dörren och funderar.

Jag hör honom säga: ”Ge inte upp! Nu kan du vandra omkring i Bibelns olika rum, göra hembesök hos vän och främling där, fråga hur de har det, vad som oroar dem, driver dem, stärker dem, berätta för dem hur du har det. Det är OK att skaka på orden, bråka med dem, älska dem, hitta din egen väg. ”Ja, du kan söka efter mig där. Ännu en tid”, säger Jesus.

Det låter överraskande härligt, faktiskt. Tids nog är det dags att gå ut.