I David Norlins omtalade bok Vikarien finns det en scen där huvudkaraktären Anna har åkt på semester. En kväll lämnar hon de vanliga turistställena och beger sig ut en bit utanför staden. Där, på en strand, träffar hon några studenter som samlats runt en eld för att dricka vin, sjunga sånger och ha allmänt trevligt. Hon bjuds in till gemenskapen och slår sig ned med sällskapet.
Efter ett tag, i skydd av mörkret som faller, med hjälp av vinet i kroppen och det faktum att människorna är totala främlingar för henne, som hon aldrig träffat och aldrig kommer träffa igen, vågar hon plötsligt prata.
I boken i övrigt är hon oftast tyst med det hon känner och tänker. Vi som läsare får ta del av hennes inre monolog, men knappt någon annan i hennes bekantskapskrets.
Men nu vågar hon. Nu talar hon om det som rör sig i henne.
De nattliga samtalen. Visst har de ofta något magiskt över sig. Det är något med det omkringliggande mörkret, den lilla bubblan av ljus man är innesluten i. Det är en plats lite utanför den vanliga tillvaron. Det blir på så sätt också en plats där man vågar säga saker som inte tål att sägas i dagsljus. Allt det som man vanligtvis är rädd för, det som blir till monster i ens inre. Inte konstigt att vampyrer, varulvar och allsköns troll i sagor och legender förskjuts till nattens timmar. Det är ju då som våra monster tillåts vandra fritt, i skydd av mörkret.
I inledningen till filmen Vargtimmen skriver Ingmar Bergman: ”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.”
Exakt vilken timme det är som Nikodemus kommer till Jesus vet vi inte. Men vi vet att han, i skydd av mörkret vågar visa sitt tvivel och vågar lufta sina demoner. Det som han i dagsljus kanske tvingas hålla undan kan nu få komma fram, ta plats och bli verkligt.
Och det han nu vill veta är om Guds rike och om hur man kan bli född på nytt. ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?”
Och Jesus lyssnar, som man ju gör i nattens samtal: det intensiva lyssnandet som förstärks av att de övriga intrycken är så mycket färre på natten. Man lyssnar på sin vän som har kärleksproblem, man lyssnar på väninnan som har en olöslig konflikt med sin mamma, man lyssnar på främlingen som man just lärt känna och som delar med sig av sitt liv. Kanske för första gången.
Främlingen som plötsligt pratar och pratar, viss i tryggheten att det som sägs i vargtimmen har försvunnit när dagen randas. Har lösts upp av solen och blivit ett svagt minnesdis över fälten.
Och Jesus svarar. Han säger att man visst kan födas på nytt. Man kan bli förvandlad. Man kan bli omgjord. Han säger att blå himmel ska komma. Han säger att dagen, det konkreta och vardagliga, inte är den enda sanningen om våra liv. Det finns en annan sanning, en djupare sådan. En sanning som visserligen ruvar i mörkret men som faktiskt tål dagens ljus. När du vågar släppa fram den. Han bjuder in till att våga låta nattens monster möta morgonen och se skönheten i soluppgången. Bjuder dina inre monster att få komma ut och leka, och se så dom dansar – som ystra kalvar på vårkanten.
Var inte rädd, säger han. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Följ vinden.
Ludvig Lindelöf
präst
