Om man ska tro honom så förde framväxten av det globaliserade informationssamhället med sig en alltmer narcissistisk kultur.
På den nya arbetsmarknaden blev hierarkierna mindre rigida. Det var inte längre underkastelse som krävdes av arbetaren. Men utvecklingen ledde inte till arbetarens befrielse: orättvisorna kamouflerades bakom värdeord och de blev svårare att identifiera och protestera emot.
Det blev angeläget att kultivera entreprenörskap och marknadsföring av det egna personliga varumärket. Intryck blev viktigare än sanning.
Resultatet? Förbättringar på väldigt många plan, men också, enligt Lasch, en ideologi som bygger på misstro gentemot allt som över huvud taget andas auktoritet, tradition eller krav.
Han skildrade en rotlös kultur driven av smicker; vilsna och självmedvetna individer med en ömtålig självsäkerhet.
Lasch identifierade något som är intressant för vår kyrka. Ibland har jag en känsla av att vårt alltmer bekräftande budskap, ”du vet väl om att du är värdefull”, utgör ett smicker som sällan når hela vägen in. En orolig botten finns kvar.
Det var inte bättre förr, då idén om människans brist på värdighet uppenbarligen användes som maktmedel. Jag menar inte heller att vi är värdelösa. Gud älskar människan, Gud ger värdighet – det är det som är poängen.
Det gäller att minnas den lutherska distinktionen: rättfärdigheten kommer inte från oss själva. Den går från tro till tro. Glömmer vi det så kommer vi snart dyrka människor mer än Gud, och Gud blir för oss överflödig.
Jag drömmer om en kyrka som är vaksam på det som går förlorat: den krävande aspekten av evangeliet som efterhand riskerar att bli tabu, kanske eftersom vi alla har blivit för ömtåliga för att erkänna misslyckande och sedan resa oss upp.
Det finns en gemenskap i vår ovärdighet. Det är ingen världslig herre vi bekänner, alla väntas vi böja knä. Även officeren underkastar sig Jesu makt – med den benhårda trofasthet som följer.
Han tror verkligen på Jesus. Kanske är denna tro följden av ett erkännande om att det finns en kraft så hisnande att det är omöjligt att själv vara den värdig.
En Gud som verkar även på distans, också för oss. Säg bara ett ord.
Rebecca Klitgaard Nelsson
Pastorsadjunkt i Leksands pastorat