Nyss hemkommen efter en långväga resa bär jag berättelserna jag fått höra, som något mycket dyrbart nära mitt hjärta. Det var livsöden, människor som berättade hur de gått genom de största svårigheter, så svåra att jag inte kan greppa hur man orkar nyorientera sig till en vardag. Nu bor de i främmande land. De har det gemensamt att de funnit Kristus och han är också anledningen till deras flykt. Kyrkan har blivit en ny familj och där älskar de varandra mitt i sår och sårbarhet.
När jag var med dem tänkte jag på denna söndagens texter och tema, Vårt evighetshopp. Någon jag pratade med i Sverige för en tid sedan sa, när evigheten kom på tal, ”Jag är så nöjd med mitt liv här, jag har inte behov av att leva i evighet.”
Just då fann jag inte orden till något sorts fördjupat samtal, men jag reflekterar nu över det sagda. Hoppet handlar nämligen inte om vad jag just nu tycker mig behöva. Uppståndelsen till evigt liv är inget annat än en Gudshandling. Gud har planterat evigheten i människornas hjärtan.
Det är en del av vad det är att var skapad till Guds avbild. Det innebär också att berättelserna jag tog del av på min resa inte är hela sanningen om hur det blev med deras liv. Mitt i sorg och förtvivlan finns en vacker avslutning. Det finns ett hopp, om en evighet med Jesus och varandra när den stora festmåltiden är dukad och tårarna torkade och ondskan utplånad. Det hoppet bär genom livet, in i döden och ut på andra sidan till uppståndelse.
Bibeln målar i många bilder detta hopp och ändå är det svårt att greppa. Vi skulle önska att det fanns lite mer handfasta tips. Döden är människans största resa och ändå är den helt utan tidtabell och packlista. Varje söndag påminns vi om destinationen för livets resa och vi stämmer in i den gemensamt.
Kyrkan bekänner med orden: ”… sittande på allsmäktig Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. … Vi tror ock på syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och evigt liv.” Det som är kyrkans tro är att det kommer ett avslut och en ny början. Först avslutet med domen och sedan det nya livet till uppståndelse och evighet.
I allhelgonatider fylls kyrkogårdarna av ljus till minne av dem som dött. Kanske reflekterar vi över deras liv, över allt det som blev gjort och det som lämnades ogjort. Denna söndagens texter uppmuntrar oss både till att förbereda oss för dödens uppbrott samtidigt som de pekar på hoppet.
Ett begrepp som blivit allt vanligare är döstädning. Det handlar om att under livets gång sortera i sina ägodelar så att de efterlevande inte ska få en alltför stor arbetsbörda. Det är ett intressant sätt att förhålla sig till livet och dess slut.
Det är nog få som när de minns sina anhöriga tycker att det som tyngde var det mått av saker som fanns i hemmet. Desto fler sörjer de samtal som aldrig blev av, det outtalade skavet som fanns kvar i relationer eller oförrätter som aldrig blev uppklarade. En del av det skulle vi med Bibelns ord kalla synd. Den döstädningen kallar Martin Luther för den dagliga omvändelsen och Ignatius av Lyola talade om reflektion över dagen, att vid dagens slut stanna upp och se på sin dag i bön och lägga märke till Guds närvaro i den.
Den döstädningen är sådan som gör verklig skillnad, den rymmer de stora eviga perspektiven av att leva i försoning med sig själv, andra och med Gud redan i detta livet, för att sedan träda in i det eviga.
Inför denna söndagen påminns jag om att gripa om hoppet för mig, för dig och för mina nyfunna vänner och lita på Jesus som säger; ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör.”
Kerstin Oderhem,
missionsföreståndare EFS