Guden tar ner vattenslangen och beger sig ut i sin trädgård

Dagen börjar gå mot sitt slut men värmen ligger ännu kvar i marken. Doften av torrt gräs är fort­farande stark. En svalare kvällsvind har börjat blåsa och Guden tar ner vattenslangen från sin ­hållare och beger sig ut i sin trädgård innan det blir för mörkt. Undrar vart människorna har tagit vägen. Ler lite när de försöker gömma sig bakom ett träd. Två barn som inte förstår att man faktiskt syns även om man själv inte ser den som letar. ”Hoho, var är du människa?” frågar Gud med leendet kvar på läpparna. Men för människan är det ingen lek. Skräckslagna står dom och oroar sig för det straff dom ska få efter att ha gjort något dumt. Ätit glassen, slagit sin lillasyster, tappat finvasen i golvet. Vad ska nu hända?

”Var är du människa?” Det är Guds första fråga till människan i Bibeln. Och människans första svar är att springa och gömma sig. Jag kan förstå det. Men så finns det också dom som gör tvärtom, dom som svarar ”Här är jag!” när Gud ropar. När Abraham ska sättas på prov, när Moses möter Gud i den brinnande busken, när Maria ska föda Guds son så svarar dom alla med samma uttryck: ”Här är jag.”

Inte alla förstås, några rädda själar som fortsätter gömma sig finns tack och lov kvar i Bibeln. Jona till exempel, som sprang så långt han kunde, tillbringade några nätter i en val och lommade sedan hem med svansen mellan benen och slutförde sitt uppdrag.

Lars Åbergs sång Här är jag, sänd mig inleds med frasen: ”Nästan till ett gudaväsen gjorde du mig.” Det lilla ordet ”nästan” är genialt i sin enkelhet. Som när Alf Robertson översätter Willie Nelsons ”You were always on my mind” till ”Jag tänker nästan jämt på dig”. Det lilla ordet öppnar upp texterna, gör dom lite mer mänskliga. Inte så tvärsäkra och fasta.

Att vi nästan är som gudaväsen kan tolkas som ­något positivt. Att vi faktiskt duger som dom vi är. Att det i varje människa finns en gudslikhet och att vi ska slå vakt om den gudslikheten som är vår. Men ordet ”nästan” kan också vara förrädiskt. Det kan få oss att sträva efter att bli något som vi inte är. Tanken på att vi nästan är som gudaväsen kan bli till något negativt, ett incitament att sträcka oss över våra egna gränser för att bli helt som Gud, eller som Jesus. Att bli demonutdrivare, helare, någon som läker andra människor, som till slut offrar sig in i döden. Det är inte ensidigt positivt. Milt uttryckt.

Jag vill verkligen inte att du ska läsa det här och tänka att Mose och Maria är bättre människor än Adam och Eva. Nej, hur vi ställer oss till Guds fråga har kanske inte så mycket med inre styrka ­eller fromhet och övertygelse att göra utan snarare handlar det om vår själsliga disposition. Är vi trygga, sådana som står kvar i mötet med andra, ­eller vill vi gömma oss, för att få skydd, för att vara i ­säkerhet?

”Vi är kallade att älska, men det gör ju så ont” sjunger Sara Parkman i Ack, bliv. Och samman­fattar kallelsens uppdrag och vånda. ”Älska varandra” säger Jesus, men hur ska vi kunna älska om vi inte själv blivit älskade först?

Att älska någon är inget som vi kan tvinga fram, vi kan inte sträcka oss ut över oss själva för att få fram kärlek. Kärleken grundar sig alltid i en längtan i människan, en längtan efter att bli älskad. Inte för det man gör utan för den man är. Det är när man haft den upplevelsen som man kan älska en annan människa.

Det är först då, när man vet att man får finnas, när man vet att det finns någon som godtar en helt och fullt, som man kan våga säga ”Här är jag!” när Guden är ute och vattnar sin trädgård i den svala kvällsvinden.