Minns förvirringen. Läste i Apostlagärningarna om när lärjungarna skulle bestämma vem som skulle bli Judas efterträdare.
De gick till sin övervåning, även de trötta efter en lång dag, för att samlas i bön och sedan … (jag förväntar mig en eldstunga eller en röst från himlen som förkunnar resultatet).
Sedan drar de lott om vem det ska bli. Var det allt? Det kortaste strået fick helt enkelt avgöra. Jag lämnade den heliga Anden där i övre salen en tid. Minns att jag tänkte att det kanske är just gemenskapen, andan, det goda umgänget.
Kanske inget mer.
”Också ni ska vittna, ty ni har varit med mig från början”, säger Jesus i helgens evangelietext.
Men vi andra, vi som inte var med från början? Vi som bara läser fragmenten av en förlorad värld, hur ska vi vittna om det vi varit med om?
Det som mest öppnat upp mig för den heliga Anden i vuxen ålder är konsten. I konsten finns den erfarenhet som inte går att klä i ord uttryckt.
I konsten hör vi ett vittnesmål, en personlig berättelse från den som upplevt något stort. Men konsten är inte en precis utsaga, snarare en abstrakt känsla fångad i något konkret: en tavla, en bok, ett stycke musik. Det vi ser i konsten är fragment från en förlorad värld
Kanske är det därför jag alltid gillat engelskans ”the holy ghost”. Det heliga spöket är också minne. Det är en rest av den korsfäste, den förlorade världen, som inte lämnat jordelivet.
Det är något som lever kvar bland oss. Något som spökar i gränslandet mellan abstrakt och konkret. Ett minne som inte vill ta form, en längtan i oss efter något mer.
Jag vet att det här låter flummigt, men så får det vara. Det finns inget annat sätt. Du kan inte fånga vinden. Du kan inte be den att stanna upp för ett tag så att du kan få förstå dess uppbyggnad.
Du kan bara känna vinden när den möter din hud, och drar förbi.
Ludvig Lindelöf
Präst och poddare i Carl Johans församling, Göteborg