Kyrkan är sänd med lust och fägring stor, det får omge dopet

Har du någon gång varit med på en dopgudstjänst där inte ett enda av prästens ord lyckas överrösta barnets gallskrik? Oavsett högtalarsystem. Och där förälderns krampaktiga grepp bara gör barnet ännu mer desperat och hur allting plötsligt tystnar i ett lättat amen när barnet plötsligt somnar under välsignelsen?

Sådana gånger är det viktigt för både präst och föräldrar att påminna sig om att Gud är den som handlar i dopet. Att det varken hänger på ordens exakta lydelse, föräldrarnas fokuserade närvaro ­eller barnets sinnestillstånd. Sakramentets giltighet baseras inte på det heliga mötets kvalitet.

Men ibland glömmer vi det. Jag har varit med om snåriga, teologiska diskussioner om korrekta ordalydelser och beskrivningar som gett känslan av att dopet är något kyrkan skapat. Att den heliga handlingen är mötet mellan kyrka och människa mer än mellan människa och hennes skapare. Att det inte får bli fel.

Rädslan att det ska bli fel gör ofta att det just därför blir fel. Att kyrkokansliets aktuella dopkampanj diskuteras är bara bra, för det visar att det finns olika sätt att uttrycka och tolka Guds mysterium. Den som skulle tjuvlyssna på alla prästers dopsamtal eller läsa alla bibelord skulle garanterat få en splittrad bild av vad dopet är. Men olika betyder inte att det ena är fel.

Till sist återstår, åtminstone för mig, den befriande insikten att dopet varken hänger på kyrkan ­eller den döpte. Dopet är Guds kärleksförklaring till människan och en kallelse till ett liv som medskapare och medmänniska i lyhördhet mot Guds vilja. Amen.

Skulle vi inte kunna stanna där? Låta dopet vara både så komplicerat och allvarligt. Och så enkelt och fyllt av glädje. Varken förminska mysteriet med ytligt slarv eller övertyngd dogmatik.

Det finns många berättelser om dop, både det egna och andras. Ett av mina första blev ett drop-in-dop innan det ens fanns som begrepp. Luleå domkyrka 1983. Först döpte jag den nyfödda, sen den sexåriga storasystern. När jag trodde att allt var klart smög pappan upp vid min sida och frågade om också han kunde få bli döpt. Han hade tänkt på det men det hade aldrig blivit av. Självklart, viskade jag och döpte även honom. Efteråt fick barnen varsin Barnens bibel och pappan Bibel årgång 1917. Jag hoppas att han läste barnens.

Guds Andes vind blåser hur och vart den vill. Pappan öppnade sina sinnen för det som skedde där och då. Och som nybliven präst kunde jag bara följa med i vinddraget.

Men ofta både skapar och ser vi hinder. Egna fördomar och rädsla. Duger min tro, vad händer om jag bejakar min längtan? Är kyrkan något för mig? Men också kyrkans fördomar och rädsla. Har du tänkt igenom det här, hur mycket kan du om kristen tro? Stämmer det här med vår ordning, det får inte bli fel…

Kyrkan är sänd med lust och fägring stor. Med glädje. Visst kan den hållningen få omge all kommunikation och all liturgi kring dopet? Allvaret finns ju redan där, för vad är allvarligare än att få ett barn? Ett nytt liv. Hur mycket ska kyrkan kräva av de föräldrar som då vill att barnet ska ta emot Guds välsignelse? Eller av den konfirmand och vuxne som, kanske bara med ett viskande ”jag vill”, tar emot dopet som en gåva.

Åter till prästen som försöker överrösta ett skrikande barn och lugna stressade föräldrar. Visst har du ibland sett hur barnet plötsligt griper tag i prästens stola, symbolen för Kristi ok, tystnar nyfiket och vägrar släppa taget?

Kanske är det vad dopet innerst inne handlar om. Att bli buren för att bära. Så konkret och så obegripligt stort.