”Vem har egentligen hört en bra predikan på påskdagen?” En kollega hade genomgått en operation på annan ort. Ingreppet hade genomförts på långfredagen. På påskdagen hade krafterna återvänt så mycket att en timmes permission för ett gudstjänstbesök i en intilliggande kyrka var möjligt. Jag kom på mig själv att ställa en fråga som jag egentligen tycker är både märklig och förminskande. ”Hur var predikan?”
Svaret kom spontant och kanske överraskade det oss båda. Vem har egentligen hört en bra predikan på påskdagen?
Ja, det finns säkert många som hört fantastiska påskdagspredikningar, men faktum kvarstår: det är inte alltid lätt att predika på uppståndelsens dag. Enklare då med långfredagen. Lidandet, utsattheten och ensamheten, det finns det alltför mycket erfarenhet av.
Tillvarons mörker har vi alla mött – mer eller mindre. Och orden tryter inte heller. Annat är det med uppståndelsens nya ljus. Vad har den gamla skapelsen för ord för det nya liv som vi möter i påskdagsmorgonen?
Stilla veckan talar till alla sinnen. Den dymlade klockklangen. Altaret som kläds av på skärtorsdagens kväll. Kyrkorummet som fråntas sina prydnader. Orgeln som slutar spela.
Långfredagens gudstjänster med acapellasång och mörka färgtoner.
Att leva sig in i korsfästelsescenen också i den liturgiska inramningen kan i sig vara en smärtsam upplevelse.
En påminnelse om den ofattbara grymhet vi kan vara mäktiga – inte bara i historien utan också i vår egen tid. I vår del av världen sker allt detta sker vid den tid då allt liksom står och väger.
Den efterlängtade tid då vi på nytt anar fågelsång och doften av vår. Vårens skymningsljus i skärtorsdagskvällen.
Ibland räcker orden inte till. Vad ska predikanten egentligen säga i påskdagspredikan? Förkunna den uppståndne och levande Jesus Kristus, ja, men hur görs det på bästa sätt?
Påskens evangelietexter är fyllda av berättelser om hur de olika lärjungagrupperna får möta den uppståndne. Han anas som en gestalt de inte riktigt känner igen; lik men ändå olik.
Det är som om lärjungarna hela tiden måste få hjälp att tolka, att förstå vad det är de ser. Men möjligheten att tolka hänger inte på de många orden. Tvärtom.
I Johannesevangeliet står en sörjande Maria utanför graven. Hon inleder ett samtal med en man hon tror är trädgårdsvakten; det är inte förrän han säger hennes namn – ”Maria” – som hon förstår vem han är. Sättet att uttala namnet var det som slog en brygga mellan det gamla och det nya.
”Vem har egentligen hört en bra predikan på påskdagen?” Kollegan skrattade till. ”Men vad gör väl det när man får sjunga ’Upp min tunga att lovsjunga hjälten som på korsets stam’ och höra orgeln fylla hela kyrkorummet och få hela kroppen att vibrera.”
Ja, gudstjänsten är mer än orden som sägs. Många gånger är det väl tur.
För orden räcker ibland inte till, men det betyder inte att vår värld saknar språk som låter oss ana uppståndelsens nya liv.
Ljuden, ljuset och doften av vår förflyttar oss till platsen där lärjungarna fick möta det ofattbart nya.
Erik Sidenvall
Stiftslektor, Växjö stift, och adjungerad professor i kyrkohistoria, CTR, Lunds universitet
