Så är Guds andes vind mitt i kyrkans sårbara gemenskap

Jag vaknar av att tåget saktar in. De första sekunderna det tar att orientera sig i tid, rum och riktning. Jag tittar ut genom fönstret för att se stationsskylten, men min blick dras i stället till en enorm väggmålning på en av husfasaderna intill stationen. I en gråvit färgskala sitter en äldre kvinna på en enhörning. Hennes högra hand höjd i luften som en segergest eller kanske en förberedelse inför strid. Motivet är välbekant.

Jag har sett monument av mäktiga män på hästar, ofta i uniform med vapen i hand. Men detta är något annat. Enhörningen står ovanpå en hög av gamla tidningar och skräp. Och jag kan inte släppa målningen, tåget börjar rulla och jag hinner upp­fatta platsen för min uppenbarelse – Mjölby.

En snabb sökning på mobilen och snart har jag såväl titel som namn på konstnär. Målningen är skapad av den nederländska gatukonstnären Judith de Leeuw och verket heter A beautiful pile of trash & connections.

Pingsttid, lövsprickning och hänryckning och snart är nätterna ljusa och allt inbäddat i grönska och doft. Det går inte att värja sig. Du sänder din ande, så skapas liv. Du gör jorden ny. Det räcker med att närstudera ett grästrå, känna doften av regnvåt mark, att följa en fjäril. En skönhet och en livskraft som drar oss in i livet. Försommaren vibrerar av terminsavslutningar, examensförberedelser och semesterplaner. Allt det som väntar. Allt det vi hoppas och längtar. Men det finns också något smärtsamt. Kontrasten mellan skönheten och allt det trasiga och sköra. Allt det som samtidigt pågår i våra liv. I världens liv.

A beautiful pile of trash and connections.

Pingsttid och Guds andes vind som en ­pågående ­rörelse över världen. Så är hon mitt ibland oss, i kyrkans sårbara gemenskap. När vi möts, delar liv och bröd. Hennes utandning en krusning över dopvattnet. Hon rör sig mellan kyrkbänkarna, viskar tröst. Ger sig till känna i skrattet. Ett oförklarligt hopp när allt tycks för sent. Hon är den ordlösa ­bönen i vart andetag.

Och hon rör sig hela tiden vidare, långt bortom kyrkans väggar och verksamheter. I varje ögonblick då vi släpper taget och sträcker oss bortom det egna. Förlorar oss själva. Lägger ner våra vapen och försvar. Hon är kapitulation. I stunder då vi bara är tillit och tillåter livet att hända. Hon söker sig till de ensamma platserna, där ingen gud tycks finnas. Nätterna när du ligger vaken och uppsnurrad av oro. Hos den som bara håller ut, väntar på att det ska vända.

Sammanflätat är ett av det vackraste orden jag vet. Livet är sammanflätat. Det är en sanning jag stavar på, övar mig på att se. Hur allt liv är sammanflätat. Samma ande som andas i oss. Guds ­andning i världen.

Att fira pingst är att fira livet, hon som är liv, hon som ger liv. Hon som kommer i så många gestalter. Ger sig till känna som vind, eld och ett stilla regn som vattnar jorden. Hon är den älskades ansikte och främlingens. Ett kort ögonblick av igenkänning. En eftervärme. En väggmålning i Mjölby som en påminnelse om skönheten och kraften i våra sköra liv. Hur vi är sammanflätade. A beautiful pile of trash & connections. Den åldrade kvinnan höjer sin högra hand likt en välsignelse och tåget är redan i rörelse. På väg vidare.