I församlingen där jag arbetar har vaktmästeriet beställt små Kristusstearinljus att dela ut till alla som kommer till gudstjänsten på påsknatten, och påskliljor som ska delas ut på påskdagen. Körerna repeterar glada sånger.
Alla liturgiska kläder är framtagna och synade i sömmarna, och mina kollegor i köket har planerat för en storslagen lunch för alla och envar. Nästan allt är tillrett. Men jag kämpar med en känsla av uppgivenhet och en stor tröttma.
Jag läser påskdagens evangelietext. Någonstans måste jag börja för att kunna mobilisera den rätta påskkänslan. Och jag märker det genast: det nya börjar med förtvivlan. Det gör ofta det.
Maria från Magdala står och gråter utanför graven.
Hon var traumatiserad redan innan. Långfredagens katastrof – att hennes mästare och vän blev torterad och mördad – följs av ytterligare en ångest nu, då Jesus kropp är försvunnen. Hennes hela varelse är inställd på fasa.
Det är egentligen helt begripligt att det tar tid att vända en sinnesstämning till en helt annan. Att gå från skräck till glädje. Och det tröstar mig, för jag blir alltid lite generad och besvärad av den ystra glädje som jag förväntas känna och uttrycka på påskdagen. Jag önskar att påsken kom i små etapper, som isvattendroppar från en takränna i april.
Så tillåt mig att dröja lite på stegen… Jag föreställer mig att Jesus också gjorde det. Jag tänker mig att han inte störtade ut ur graven. Jag kan absolut inte föreställa mig att han sprang. Han måste ha haltat lite, stapplat. För även en uppstånden kropp måste ha minnen. Ögonen måste ha behövt vänja sig vid ljuset i takt med gryningen. Och det är något med den änglalike uppståndne Kristus, som jag inte kan tro på.
Kanske skulle någon kunna kalla mig för en glädjedödare. Men under ingen annan tid i mitt liv, har världssituationen varit så tung, som de senaste åren. Nästan 7 miljoner människor dog av covid-19. Bara Gud vet hur många soldater som dött i kriget i Ukraina. Över 8 000 civila dödsoffer har rapporterats hittills. Översvämningar och skogsbränder. Arbetslöshet och psykisk ohälsa. Hur firar man påsk i allt detta? Det känns nästan som tyngdlyftning att resa sig upp ur fastan, ur långfredagen och askan. Men vi måste. Vi måste, för att världen behöver påsk, behöver ljus.
Jesus haltade ut ur graven – jag är säker på att det var så det gick till. Och Maria från Magdala grät. Lyckan kom inte i en handvändning. Hennes blick var så förinställt besviken att hon inte såg att det var han. I själva verket misstog hon Jesus för en trädgårdsarbetare! Hade han smuts under naglarna, från graven? Var han sliten och uppstånden?
”Jesus sade till henne: ’Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?’ Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ’Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.’”
Det nya började med förtvivlan, men när Jesus sa hennes namn så förstod hon, och det vände till en annan framtid. Maria, sa han. Och jag föreställer mig att skräckhormonerna sakta, SAKTA, ersattes med lyckohormoner i hennes kropp.
Så om även du har svårt att ryckas med av Änglarna sjunger i himlen eller Dina händer är fulla av blommor, så behöver du inte känna dig misslyckad. Ta det lugnt om glädjen haltar lite. Om du, som jag, befinner dig intill graven och mörkret: föreställ dig att Jesus säger ditt namn. Och säger ditt namn. Och säger ditt namn. Som isvattendroppar från en takränna i april. Förr eller senare kommer benen att bära, och springa dig in i glädjen.
