Eggehorn söker sig bortom ­stelnade Gudsavbilder

Ylva Eggehorn var 13 år när hon debuterade på Bonniers med diktsamlingen Havsbarn. Det var 1963 och 60 år har gått sedan dess.  Som poetiskt underbarn var hon med i Hylands hörna och många minns de jular hon läste ­Viktor Rydbergs Tomten i radion. I Jesus­rörelsen på 1970-talet var hon en ledargestalt och det nya millenniet inledde hon med Innan gryningen. Benny Andersson gjorde musiken:

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder,
men det var bortom bilderna du kom. 

Innan gryningen handlar om Gudsbilder och för många judar och muslimer är det här med Gudsbilder laddat och direkt provocerande. I en dialog mellan religionsföreträdare där de kristna vill dela sina Gudsbilder, blir de andra ofta tysta – eller arga. Enligt bildförbudet i 2 Mosebok 20:4 får Gud aldrig avbildas.

Bildförbud är ett stråk också genom kristendomens historia och var särskilt aktuellt under den ikonoklastiska striden på 700- och 800-talen. Då brändes ikoner och helgonbilder. Johannes av Damaskus var en av dem som löste striden teologiskt genom att hänvisa till inkarnationen: Gud har blivit född som människan Jesus Kristus, alltså går det att ­avbilda Gud. 

Det är i den traditionen som Ylva Eggehorn står. Bortom stelnade, intetsägande Gudsavbilder, söker hon sig till inkarnationen. Gud har blivit människa och det uttrycker hon på ett språk som berör många i vår tid. 

Innan gryningen är Ylva Eggehorns portaltext. Genom den kliver vi in i hela hennes författarskap. Det sägs aldrig rent ut, att det är Kristus som sången handlar om. Det samma gäller det mesta som hon har skrivit. Den innerliga relationen till Kristus finns där. Den som vet, känner igen. Så är det i tredje versen av Innan gryningen. 

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid våra kroppar, ­hatar orättvisor,
du bjuder älskande på ­moget vin. 

På några rader tar hon stora kliv mellan olika åldrar. Livet är både att vara ett litet barn på golvet och att bjuda älskande på vin. Så är även inkarnationen. Jesu liv är varken korset eller krubban enbart, utan livets stora helhet.  

I en annan av sina dikter anger Ylva Eggehorn vem det är som har inspirerat henne till barnet som ligger på ett jordgolv. Det är Heliga Birgitta som i en av sina uppenbarelser ser Jesusbarnet skrikande på jordgolvet när hans mor Maria tar upp honom och värmer honom mot kinden och bröstet.

Det går att läsa Ylva Eggehorns dikter på olika sätt. För mig ligger det närmast att läsa henne personligt eftersom jag känner igen mitt eget liv. Jag minns olika tillfällen när hennes texter har dykt upp: på ungdomssamlingar, i predikningar, i själavård samt på begravningar. Samtidigt funderar jag på vad det är hon för samman och varför hon berör. 

I det hon skriver finns inspiration från många olika håll och nedanför många av dikterna förtecknas bibelställen som Eggehorn har använt. Dikterna är också handfasta som Birgittas bibliska visioner, och de har en känslighet som påminner om Emilia Fogelklou.

Här skulle jag vilja lägga till dansbandslåtarna. När jag läser Ylva Eggehorn tycker jag mig ana dansbandsmusik. Dikterna antyder ofta den sensuella kroppskontakt som bidrar till att göra dansbanden populära.  

Intellektet använder inte Ylva Eggehorn för att kyla ner det hon skriver. Intellektet ger skärpan och sammanhanget, samtidigt som hon varken räds känslorna eller värmen. Det där med dansband är något som påminner om Emilia Fogelklou – hon som drömde om att vara den allra vanligaste människan. Dansband tillhör det vanliga. Ylva Eggehorn behöver aldrig briljera och göra sig exotisk. Hon når fram med det vanliga.  

Ett författarskap som Ylva ­Eggehorns bygger på tillbedjan och djup förankring. Till ­detta kommer hårt arbete. Hon har skrivit texter i en mängd som inte är möjligt utan arbetsdisciplin.  

Ylva Eggehorns nästa bok får gärna vara en samling med hennes prosatexter. Hon själv eller någon annan kan skriva kommentarer som sätter texterna i sammanhang. Liksom i hennes dikter finns där många friska formuleringar och fräscha nya bilder. Fast det är klart: Bilderna är inte alltid nya längre. 

Ylva Eggehorn är citerad och spridd i en omfattning som gör att mycket av det hon har skrivit numera är allmängods. Det beror på att det är både nära och allmängiltigt. 

Emilia Fogelklou skrev i sorgen efter sin döde make att han var den allra vanligaste människan. Om Ylva Eggehorn vill jag säga något liknande: Hon har skrivit de allra vanligaste texterna.

Mikael Mogren