En natt förändrade hans liv

Han försover sig till intervjun och inleder det försenade samtalet med att slå på hörapparaten via en app i mobilen. Pensionärsvarning? Icke. Hörselnedsättningen härstammar från turnélivet och sovmorgonen är ett resultat av gårdagens kvällsrepetition inför den kommande releasekonserten.

I själva verket är 66-årige Ingmar Johánsson synnerligen produktiv, med nya plattan som konkret exempel.

Det var barnbarnet som utlöste senaste låtskrivarskovet. De kommer i perioder, slår till när man minst anar det.

– ”Morfar, kolla!”, sa min 13-årige dotterson en dag och visade upp sin t-shirt med en ängel mitt på magen, keruber runt omkring och texten ”wifi”.

Bilden slog rot och blev en låt, ”God is like wifi”.

– Varje tid har sina gudsbilder. Internet kan vara en sådan. Som alla gudsbilder säger de mer om människan än om Gud. Det är också en bild som spricker, för mig är internet symbolen för den från himlen fallna ängeln i Uppenbarelseboken.

Pregnant eller banalt? Allmänmänskligt eller fromt? Ingmar Johánssons position i det svenska musiklandskapet är ett träffande exempel på hur den kristna musiken bemötts genom åren. Musik med andlig text eller undertext har setts som en genre för de invigda, och vattentäta skott har rått mellan den och den allmänna musikbranschen.

Okej, han har blivit kritikerrosad en gång i Expressen. Det var när plattan Kärt barn släpptes 1985 och renderades fem getingar.

I övrigt är det inom kyrkans kretsar han varit ett namn. Där har han å andra sidan varit desto större. Ingmar Johánssons verkslista spänner över ett brett fält, från psalmer till nyskapande mässor, och flera av hans låtar hör till den kristna musikens moderna klassiker.

Och trots att avståndet mellan den kristna och den profana musiksfären inte kunnat överbryggas, har Ingmar Johánsson lyckats bygga en bro mellan två andra stundtals polariserade världar – den frikyrkliga och den svenskkyrkliga.

Allt började i Pengfors, ett litet kraftverkssamhälle i Västerbotten. Familjen flyttade dit när Ingmar Johánsson var åtta år. Föräldrarna var pingstvänner, frikyrkosångerna var en del av uppväxten.

I tioårsåldern gick han en gitarrkurs.

– Det var då jag hittade till musiken. Vi hade ingen stereo hemma, men jag lyssnade på Stones och Beatles hos kompisar. När jag kom hem försökte jag minnas hur låtarna gick.

En av sångerna han skrev då finns med på den nya plattan, ”June August” heter den.

– Jag undrar om inte psalmförfattaren i mig föddes under de där åren. Det fanns ingen buss, när man skulle hem från kompisarna gick man fem-sex kilometer under stjärnhimlen. Jag skrev religiös lyrik som jag gömde. I fromma stunder tänker jag att det var där Gud började tala till mig.

Ingmar Johánsson var inte aktiv i kyrkan men bestämde sig för att han skulle ta reda på vad tron handlade om när han blev vuxen.

– Jag minns att jag tänkte att ”i sak har de rätt – men de gör det på fel sätt”. Jag tror att det är det jag hållit på med hela mitt liv. Att försöka formulera tro på ett annat sätt.

Via musiklinje i Stockholm, mötet med Jesusrörelsen och upptäckten av Bob Dylan blev han snart en omtyckt röst med låten ”Alltid på väg” som sin stora hit.

Ändå skulle det dröja till slutet av 1980-talet tills det riktigt omvälvande hände. Både mänskligt och kreativt.

Plötsligt var det som om hela rummet fylldes av ljus och jag blev nedsänkt i en pool av kärlek

En natt – då skilsmässan var ett faktum, då det slitsamma livet som frilansmusiker inte längre var ett alternativ och då framtiden kändes mer vilsen än på länge – låg han vaken bredvid den sovande älskarinnan.

– Plötsligt var det som om hela rummet fylldes av ljus och jag blev nedsänkt i en pool av kärlek. Vart jag än färdades i minnet var det nåden som färgade alla bilder. Hur jag än tänkte på livet kändes allt som en möjlighet.

Vad är detta, håller jag på att dö? undrade Ingmar Johánsson. Eller tänk om det är Gud? ”Ja, det är jag”, hörde han en röst säga, och fylldes under ett par timmar av ”en glädje som genomströmmade varenda cell”.

Efter att ha gått omkring hög på Gud i ett par veckor, och konsulterat både hjärnforskare, psykolog och präst, kom han fram till att förklaringen till händelsen inte var det viktiga. Det viktiga var att han upplevt något han längtat efter hela sitt liv utan att veta om det.

Konsekvensen blev en ny sorts musik.

– Mitt ärvda religiösa språk, som jag brottats med, sprängdes i bitar och ur ruinerna föddes ett nytt erfarenhetsbaserat språk.

Konsekvensen blev också en ny yrkesbana med teologistudier och prästvigning.

Steget var inte givet, frågorna kring bland annat församlingssyn var många. Två personer blev till slut avgörande. Dels Krister Stendahl, som menade att Ingmar Johánssons teologi – den där han talade om arvsvälsignelse hellre än arvssynd – borde pumpas in i alla blivande prästkandidater.

Dels Martin Lönnebo, som han stötte ihop med på T-centralen strax efter ett avslutat gemensamt bokprojekt. Ingmar Johánsson frågade rakt ut: ”Martin, tror du jag kan bli präst?”.

– ”Ja, om du tar med dig ditt pingstarv och lovar mig att aldrig sluta skriva sånger”, svarade han.

Så blev det.

Det hindrar inte att kluvenheten mellan frikyrkoarvet och den svenskkyrkliga kulturen dröjt sig kvar. Han har känt sig hemma i båda världarna. Han har samtidigt känt sig alienerad i båda världarna.

Ingmar Johánsson refererar till Quincy Jones, som sagt att när man jobbar i studion ska man alltid lämna 20–30 procent öppet för att ge Herren en chans att vandra genom rummet.

– Så kan jag känna med Svenska kyrkan. Den skulle behöva lämna 20–30 procent öppet för att Herren ska få vandra.

Som tjänstgörande präst såg han alltid till att vara först på plats i kyrkan och den siste att gå. Ett slags innerlighetens värdskap som han mötte i barndomens frikyrka och som han velat föra vidare.

Den teologiska resan har å andra sidan rört sig bort från pingströtterna. Ingmar Johánsson uppskattar det höga taket i det svenskkyrkliga rummet.

Till syvende och sidst handlar det inte om kyrkotraditioner utan om personlig tro.

– Någon har sagt att man kan bara predika det evangelium man själv varit drabbad av. Min mystika erfarenhet finns alltid med mig och jag ber alltid att någon i församlingen ska få möta Gud på det sättet. Samma sak önskar jag med mina sånger.

Samtidigt kan man inte leva i ”högvoltskristendom” även om man gärna vill vara där, säger Ingmar Johánsson med ett ord lånat av nyss nämnde Stendahl. Det normala är lågvoltskristendom.

– Kristendom är att både tro och ändå inte. Man kan gå omkring och vara berusad av anden. Så sker det ett terrordåd på Sri Lanka och man drabbas av baksmälla.

Många av hans sånger handlar om det. Om livet som går sönder och om hur det trots allt väntar ett nytt landskap bortom trasigheten.

Ännu en platta släpps. Ännu en platta präglad av det som varit den röda tråden i Ingmar Johánssons texter: Relationer. Efter denna – finns det något mer att säga?

– Det finns ett tema jag ännu inte berört, nämligen sexualiteten. P O Enquist har sagt att människan går över tre broar. Kreativitetens bro, andlighetens bro och sexualitetens bro. Det senare är ett stort och svårt ämne, för både frikyrkan och Svenska kyrkan. Och för mig personligen. Jag hoppas att jag får tid att ta mig an det.