Från sju år i fängelse till kyrkan - ateisten som blev präst

Det är dagarna före påsk och mer än vanligt att göra. Ett teologiskt föredrag ska hållas och två predikningar skrivas, en för långfredag och en för påskdagen.

Roger Karlssons gamla jag hade inte trott sina ögon om han fått se sig själv i nuvarande skepnad. Det vill säga i rollen som präst.

– Jag var aktiv motståndare till kristen tro, jag hade ingen aning om att Gud fanns. Jag hade heller ingen aning om att den kristna tron var rationell. Jag var präglad av den kultur vi lever i, där ateismen ses som en neutral position och religiös tro som en lägre form av kunskap.

Från ateist till troende 

Det är det som är det stora steget, säger han. Vägen från ateism till tro.

Det är ett annat steg som fått störst rubriker. Det handlar om vägen från fängelse till prästyrket. Roger Karlsson har avtjänat ett sjuårigt fängelsestraff. Han är dömd för grovt dopningsbrott, grovt narkotikabrott och brott mot läkemedelsförordningen.

Roger Karlsson växte upp i en bruksort i nordöstra Skåne. Han beskriver miljön som trång och rasistisk. Själv var han en kille som läste böcker och grubblade. Så fort han blev stor nog drog han till Malmö, där han blev politiskt aktiv i den radikala vänstern, i KPML(r).

– Det blev mitt liv. Jag skrev för partiets tidning, jag flyttade till Göteborg och fick jobb på centralredaktionen.

Blev utbränd och gick vilse

Parallellt med högt tempo i  ­yrkeslivet drabbades hans sambo av cancer, en hjärntumör. Hon blev invalidiserad och dog. Roger Karlsson, som alltid varit en skrivande människa, fick plötsligt inte ihop bokstäverna.

– Jag blev utbränd. Jag blev övertalad att säga upp mig från mitt jobb, hela min vänkrets kom från den sfären. Jag tappade precis allt. Det sociala, men framför allt mig själv och min identitet.

Jag köpte en pistol och började förbereda mitt självmord.

Efter en period av depression och sjukskrivning vände livet. Roger Karlsson bestämde sig för att ta upp sitt intresse för fysisk träning. Snart var han djupt inne i en subkultur av prestations­höjande mediciner och dopingpreparat. Han började själv sälja.

Såg ingen väg ut

Tio år passerade.

– Jag mådde skit de sista åren men såg ingen väg ut ur branschen. Man binder upp sig i lojaliteter och ekonomiska relationer. Jag köpte en pistol och började förbereda mitt självmord.

Då blev han äntligen gripen. ”Äntligen” är Roger Karlssons eget ordval.

Han säger att han nu efteråt ser hur han hade kommit till en punkt där det som tidigare motiverat honom inte räckte längre. På olika håll sökte han efter ­mening, utan resultat.

– Jag hade uttömt alla möjligheter. Men det fanns ett om­råde dig jag inte vågat gå, till den kristna tron. När jag satt i häktet begärde jag in Bibeln för att ha det avklarat.

"En chock att upptäcka Kristus"

Textläsningen resulterade i ett gudsmöte.

– Kristus drabbade mig som på vägen till Damaskus. Jag upplevde tydligt att Kristus var i rummet. Han var min vän och solidariserade sig med mig.

Särskilt starkt var upplevelsen att läsa det kända bibelstället i Matteusevangeliet: ”Jag satt i fängelse och ni besökte mig”.

– Det var en chock att upptäcka Kristus. Jag hade sedan tidigare börjat acceptera idén om transcendens, liksom föreställningen om objektiva moraliska värden, att det finns det som är rätt och fel oavsett vad vi tycker. Men det här med Gud som en ­relation var fullständigt oväntat.

De första åren satt Roger Karlsson mest själv med sin bibel. Han ville inte söka kontakt med kyrkan eller den andliga vården. Den utgjordes av människor som han tidigare hade hetsat och hånat. Han säger att han var för stolt för att blotta den skam som det skulle ha inneburit att ödmjuka sig.

Bokade möte med fängelsepastorn

Så hörde han talas om Kloster­vägen, ett program för interner, i klostermiljö. För att delta behövde man ha gått i själavård. Roger Karlsson bokade ett möte med fängelsepastorn. Det blev många samtal om religionsfilosofi och bibelkunskap.

Steg för steg gick vägen vidare. Roger Karlsson blev som intern placerad på en så kallad klosteravdelning. Där fick han sin kallelse. Han praktiserade i en församling. Där slogs han av folkkyrkotanken och den pastorala hållningen.

Efter frigivningen 2017 påbörjade han sin utbildning, då han också jobbat som församlingsassistent med ansvar för den kvällsöppna kyrkan.

– Man tänker att det mest handlar om kaffe och smörgås. Men det innehåller mycket själa­vård och teologiska samtal. Var finns Gud i det här, undrar många människor som befinner sig i svåra situationer. Att tillsammans med dem få ägna sig åt den frågan var otroligt givande.

Varit anställd som präst i fyra månader

I fyra månader har Roger Karlsson varit anställd som präst i Sankt Olofs församling i Norr­köping.

Hur är livet som präst?

– Fantastiskt. Tänk att från ­häktescellen bli upplockad av Gud till att göra det största som finns, det vill säga vara ett redskap som pekar på hoppet, livet och ljuset.

Roger Karlsson säger att hans tro har fördjupats sedan upplevelsen i fängelsecellen. Han själv har blivit mindre viktig samtidigt som han har fått en högre värdighet. Förståelsen av verkligheten, och hur stor Gud är, har också växt.

Han säger att förlåtelsen har varit central för hans utveckling och att det är den som gör att kristen tro fungerar i rehabiliterande syfte inom kriminalvård.

– Jag har inte träffat någon i fängelse som inte kan skilja rätt från fel, alla jag mött har varit medvetna om att de gjort fel. Samtidigt är det få som vill ta ansvar, man skyller på andra människor eller på omständigheterna. En orsak till detta kan vara att de inte fått höra budskapet om förlåtelse.

Inte längre vänsterorienterad

Roger Karlsson går till sig själv. Det var först när han förstod att han var förlåten som han kunde lägga bort försvaren.

Han beklagar att Klostervägen numera är nedlagd.

– Kristendomen är den enda religionen som talar om den förekommande nåden, där det handlar om vad Gud har gjort för oss i stället för vad vi ska göra för Gud. Den tanken har varit helt avgörande för mig.

Tiden i den radikala vänstern ligger långt tillbaka. Roger Karlsson ser sig inte som en vänsterpolitiskt orienterad människa längre, han säger att religionsfientligheten inom vänstern gör positionen omöjlig för honom. Men de konsekvenser han drar ur sin gudsrelation sammanfaller inte sällan med vad vänstermänniskor tycker.

Ställde fråga till ärkebiskopen

– Vi måste dra sociala implikationer av evangeliet. Det vet jag att man kan göra. Jag har vänner som är rätt långt till höger. Det som skiljer oss åt är synen på statens inblandning. Vi är helt eniga om att man ska hjälpa den behövande människan.

När Helge Fossmo, Knutbypastorn som dömdes för anstiftan till mord, ville bli diakon väckte det starka reaktioner. Var går gränsen för vad man kan ha gjort och ändå få bli präst?

– Jag har grubblat över det. Jag blev antagen till utbildningen under biskop Martin Modéus. Veckan jag skulle vigas tillträdde biskop Marika Markovits. Jag frågat båda två om man kan bli präst med mitt förflutna, och båda har tveklöst sagt ja.

Då började hoppet om ett liv utanför murarna att växa

Roger Karlsson berättar hur det kändes i fängelsecellen, när hoppet om ett liv på andra sidan murarna började vakna. Han kände sig då tacksam för att han inte hade gjort sig skyldig till mord.

– Det finns en gräns, för mig gick den vid att ha dödat någon. Jag säger inte att det är där den går för alla.

Kyrkan är viktigare än individen, menar Roger Karlsson.

– Vi blir inte präster för att förverkliga oss själva. Människors rätt till evangeliet är större än individens rätt att bli präst.