Frisk efter förbön - men varför blir inte alla helade?

Maria Johansson är aktuell i vår med boken Mitt livs mirakler. Den handlar om inte bara ett utan två plötsliga och oförklarliga tillfrisknanden, från svårt handikappande sjukdomar. Sjöbergs förlag ringde och bjöd upp henne till en bok – som till hjälp för alla skeptiker avslutas med utdrag ur hennes medicinska journaler.

Kan man tro på mirakler? Gick Jesus på vattnet, kunde han göra sjuka friska, uppstod han från de döda? Debatten om under startade i Dagens Nyheter strax före påsk, när kulturskribenten Maria Schottenius hört en präst predika i radio. Schottenius ansåg att Svenska kyrkan valt bort en bokstavlig tro på mirakler.

Därefter har debatten framför allt förts på Kyrkans Tidnings debattsidor. Och den handlar om centrala frågor. Dels om grunden för kristendomen som religion, Jesu uppståndelse. Dels om vad en bedjande människa rimligen kan hoppas på. Gode Gud gör mig frisk är en av världens vanligaste böner. Frågan är om den hjälper?

Vid köksbordet i ett vackert hus utanför Flen sitter en prövad men glad kvinna och svarar tvärsäkert ”ja” på den frågan. Hon må vara ovanligt trygg i sin tro, på andra sätt är hon påfallande vanlig. Och i ett så exceptionellt sammanhang som helande genom handpåläggning och bön känns den lågmälda normaliteten betryggande.

Jag undrar om man måste ha en särskilt stark tro för att bli helad, och hon svarar:

– Alltså, det har ju inget med mig att göra, det är viktigt att komma ihåg.

Men låt oss ta det från början. År 2000 hade Maria och hennes man Peter hunnit fylla 34 år och få fem barn. Maria jobbade 75 procent som frisör, löptränade tre gånger i veckan och hade börjat nybörjarridning för vuxna. När hon en natt vaknade med fruktansvärda ryggsmärtor, tänkte hon ”ryggskott”. Men det var inget ryggskott och de akuta smärtorna skulle komma att hålla i sig med oförminskad styrka i sju år.

Smärtorna berodde på förslitning, komprimerade ryggkotor samt en disk i ryggen som flyttade sig fram och tillbaka och tryckte på en nerv. Överläkaren bedömde att en steloperation var för riskabel.

– Det var en väldigt besvärlig period med akut smärta dag och natt. Jag gick på starka tabletter och fick två stora ryggblockader på smärtkliniken, berättar Maria och fortsätter:

– Jag fick kortisonsprutor – vid ett tillfälle 14 stycken – och så fick jag sträckbehandling och vattengymnastik. Förbön fick jag också. Men det blev inte bättre.

Med 5 000 kronor brutto varje månad i sjukpenning var Marias bidrag till hushållets ekonomi så litet att de måste sälja huset. Hon hade svårt att utföra dagliga sysslor, men stående på knä kunde hon klara blöjbytena på sitt sjätte barn utan att behöva böja ryggen. Om hon tog en stark tablett kunde hon dammsuga ett av rummen innan smärtorna blev övermäktiga.

En lördagkväll i april 2007 läste hon Barnens bibel för sonen Gabriel, berättelsen om hur Jesus uppväcker Jairus avlidna dotter. Gabriel, då fem år, sa med viss skärpa till sin mamma att ”du har sagt att Jesus är likadan i dag”. Jo, det höll Maria med om. ”Bra, då blir du frisk i morgon.”

Nästa dag åkte familjen till en församlingsplantering i Eskilstuna. Christer Borg, EFS-präst (sedan i fjol anställd i Göteryds pastorat), var där och bjöd in till förbön.

– Han lägger handen på min axel och börjar be. Då känner jag det som om någon sätter en tumme på ryggen precis där jag har ont och trycker till. Men det står ingen bakom mig och han har fortfarande bara handen på min axel. Så jag tänker att nu händer det något med min rygg som jag inte alls har räknat med.

Det onda försvann omedelbart, men Maria sa ingenting först. Tänk om smärtan skulle komma tillbaka? Först tidigt nästa morgon, när hon försiktigt började röra sig och märkte att ryggen inte kändes alls, vågade hon lita på att det var bra igen.

– Jag fick en ny rygg, jag har aldrig haft ont efter det. Barnen tyckte det var jätteroligt när jag gjorde kullerbyttor och hjulade, sånt de aldrig sett mig göra förut. Peter köpte ett par guldfärgade löparskor till mig i morsdagspresent.

– Och sen var det ju roligt att ringa Försäkringskassan och berätta för min handläggare som jag haft i många år. Jag sa att nu ska jag inte ha sjukpenning längre för nu är jag frisk i ryggen. ”Nämen Gud, så roligt”, sa hon.

Maria skrattar vid minnet.

– Jag svarade: ”Ja, precis. Det är honom vi ska tacka.”

Livet förändrades helt, Maria kunde börja jobba och delta fullt ut i sina barns liv. Men 2012 började hörseln försämras. Hon fick hörapparater. Snart hörde hon ändå bara brottsstycken. På tre år tappade hon ungefär 80 procent av sin hörsel. Ännu en gång hade livet förändrats helt.

– Hörseln försämrades så snabbt att de först misstänkte en tumör. Men sedan konstaterade överläkaren att problemet satt i öronsnäckan. Hörselcellerna som fångade upp ljuden bröts ned och förstördes i väldigt rask takt.

År 2014 fick hon veta att hon skulle bli helt döv om ungefär två år. Det var ett tungt besked för både henne och maken Peter. Han sitter med vid köksbordet en stund och berättar att han efter läkarbesöket gick ut en stund med hunden. Förtvivlad tänkte han att nu skulle det bli likadant igen, han skulle få ta hand om sin fru och vara den fungerande föräldern. Då upplevde han att Gud sa: ”Så kommer det inte att bli”. Det gav honom hopp.

Veckan efter diagnosen drömde Maria att hon lämnade tillbaka hörapparaterna, ”ingen flummig dröm utan ljus och vanlig”. Efter det vågade hon också hoppas.

Men det var många tunga månader kvar av minskad hörsel. Maria minns lördagen den 20 augusti 2016:

– Vi skulle fira en av döttrarna som fyllde år. Då kom alla mina barn, även de som flyttat ut, hem med sina respektive. Och i början var alla jätteduktiga på att tala högt och artikulera tydligt. Men sen pratade alla i munnen på varandra.

– Och jag hör ljudet av skratt och prat men jag hör inte ett dugg vad de säger. Och jag blir jätteledsen för här sitter mina älskade barn och min familj och jag kan inte interagera med dem. Jag är bara en iakttagare.

Hon låtsades gå i väg för att slå in paket men gick i stället in i sovrummet och grät, böjde knä och bad: ”Nu orkar jag inte mer. Jag håller på att mista kontakten med min familj. Nu måste du hjälpa mig.”

Dagen därpå åkte de till sin vanliga kyrka, församlingen Sion i Flen som startade inom Livets ord men sedan blivit fristående. Per och Abbi Åkvist, missionärer och socialarbetare från Etiopien, var på besök och Maria tänkte att de kanske skulle visa en film som hon kunde hänga med lite i.

– Per Åkvist predikade och jag uppfattade litegrann. Och sen puttade Peter på mig och min son pekade så att jag förstod att de bjudit in till förbön för sjuka.

Maria gick fram.

– Då tänkte jag på mina egna vuxna barn som kommer hem och går fram till kylskåpet och undrar ”finns det nån mat, mamma?” Jag fick precis den bilden. Och jag tänkte: ”Nu går jag fram till dig, Gud. Jag är ditt barn. Har du något för mig?”

Hon förklarade sitt problem, tog ut hörapparaterna och la dem på en högtalare. Makarna Åkvist lade händerna på Maria och bad. Vad de sa kunde hon inte höra, men hon säger att hon såg Jesus på korset för sin inre syn.

– Jag får en underbar känsla av att Gud är närvarande och känner mig omsluten av honom. Jag kan inte stå upp längre, så jag faller stilla till marken.

Ännu en gång ber de för Maria, och den här gången känns det som om någon sveper en värmefilt runt henne. Så är förbönen över, Maria tar hörapparaterna i handen och går och sätter sig igen. Det blir lovsång och Maria minns att hon tänkte ”hjälp, vad högt det låter”. Sedan säger pastor Daniel Steen att det är dags för kyrkkaffe, ”inte etiopiskt tyvärr för det är mycket godare än svenskt”.

– Det var det underbaraste jag hört för jag hörde vartenda ord han sa. Och jag tittar ner på hörapparaterna som jag fortfarande håller i händerna och då fattar jag: jag hör. Och fast jag är ganska tyst och blyg i vanliga fall ropar jag högt: ”Daniel, jag hör dig! Jag hör!”

Pastorn tappar hakan. Peter och döttrarna börjar gråta. Sonen skrattar. Maria ringer sina vuxna barn för att berätta. Och på vägen ut till bilen hör hon gruset under skorna för första gången på tre år.

– När man kommer hem vill man testa allting. Öppna kranen och höra vattnet, höra duschen – såna vardagliga saker blir en sån fantastisk glädje att få höra. Sen var jag så trött och tänkte att nu kommer jag att somna direkt. Men det lät från min mage, jag hörde flugor och bilar. Och så började Peter snarka, säger Maria och skrattar.

Snart ringde hon sin audionom för få lämna tillbaka hörapparaterna. Hon fick en ny tid, Peter följde med. På telefon hade hon berättat att hon blivit helad efter förbön. Audionomen kom fram till henne i väntrummet och verkade spänd och lite avvaktande, ”nu ska vi kolla upp det här ordentligt”.

– Jag var där en timme och en kvart. Hon gjorde massvis med audionomkurvor, och sedan sa hon att hon ville att jag skulle sätta mig jämte henne. Hon visade kurvan vi gjorde i maj och jämförde med dagens kurva. Hon sa att i dag låg hörseln helt inom normalvärdet. Diskanten var lite nedsatt men det skulle bara innebära att jag inte kunde höra syrsor. ”Någonting har skett med din hörsel som jag inte kan förklara. Du kan kalla det ett mirakel”, sa hon.

I journalen från den 9 september står det: ”Hörselkontroll efter förbön i en kyrka där pat bor/Flen. Markant förbättring av hörselstatus. Samtalar med mig obehindrat. Pat avslutas.”

Två lyckliga berättelser om två tillfällen när Maria Johansson blivit helad. Berättelser som väcker många frågor. Först och främst: Vad är ett helande egentligen och går det att tro på?

Att människor utan medicinsk förklaring plötsligt blivit friska i samband med bön är inget obekant. Den katolska kyrkan har i många år, i samband med processen att pröva ett namn för helgonförklaring, ägnat sig åt att sakgranska sådana mirakelberättelser. Vissa håller för kontroll, andra blir underkända.

Predikanter har ibland uppammat en sådan stämning vid en gudstjänst att någon trott sig vara helad, för att senare falla tillbaka i sjukdom. Men ibland sker en permanent, objektivt mätbar förbättring. Som man kan välja att kalla gudomlig eller bara oförklarlig.

Den katolska kyrkan är positiv till mirakler även om den betonar vikten av att hålla huvudet kallt. Överlag känns förbön med handpåläggning mer frikyrkligt än svenskkyrkligt. Men Skarabiskopen Åke Bonnier, en av dem som varit aktiva i mirakeldebatten, vill komplicera den bilden. Det finns ingenting alls som hindrar att man ber för helande med handpåläggning även i Svenska kyrkan, tycker han.

– Det görs också. Mest inom den enskilda själavården, mindre ofta i officiella sammanhang. Men även där sker det regelbundet. Bland annat i Skara domkyrka så gott som varje söndag, där vi bjuder in till förbön i ett hörn av kyrkan och ber och lägger händerna på människor.

Åke Bonnier menar att Jesus de facto, bokstavligen, uppstod från de döda och att det därmed inte finns något som är omöjligt för Gud. Det största miraklet är inte det ovanliga utan det vanliga: Att människor blir till, att det blir en ny dag och så vidare. Gud är verksam i verkligheten.

– Sedan tror jag att Gud kan göra fysiska mirakler, och dem är det bara att tacka Gud för. Däremot kan vi inte dra några slutsatser av det för egen räkning. Vi vänder oss allihop till Gud och säger ”gode Gud, gör så att det sker”. Men Gud är inget beställningsföretag, säger Åke Bonnier.

Finns det någon risk med att blåsa upp förväntningarna på helande för mycket?

– Jag vet inte. Man kan också fråga sig om vi har för lågt ställda förväntningar? Fastän vi anser att detta är viktigt? Jag skulle säga att vi till och med ber för lite. Att be är att öppna sig för Gud, kanske mer än att exakt få det man ber om.

Vad skulle du ge för råd i de här frågorna till någon som är i början av sin prästgärning?

– Jag skulle säga: be om någon vill ha förbön. Be att Gud kommer och läker och helar. Sen kanske läkedomsundret blir att någon till exempel får leva sin sista tid på ett lugnt sätt. Men räkna inte bort Gud, för Gud kan verka på de mest ofattbara sätt.

Även Maria Johansson, som har så extraordinära erfarenheter av bön och helande, vet vad det innebär att be år ut och år in och ändå inte bli frisk. Men också under de tunga perioderna upplevde hon att bönen besvarades.

I boken skriver hon: ”Min berättelse handlar egentligen mer om hopp än om mirakel.” Ibland, när hon verkligen var förtvivlad, kunde hon alltid be och hitta tillbaka till ett lugn. Bara det kändes som ett under.

Sittande vid köksbordet i Flen säger hon:

– Det jag har varit med om har varit naturligt övernaturligt. Allting har varit så lugnt, även helandet. Jag har lärt mig att Gud är mycket mer närvarande än jag trodde. Han är närmare, älskar mig mer och är mycket mer intresserad av mig än jag fattade innan.

Alla i Flen som fått höra vad som hänt Maria har blivit glada för hennes skull. De som inte är troende har sagt att ”mirakler sker”. De som själva är sjuka har kramat och gratulerat. Men Maria blir ledsen när vänner och bekanta, en del med egna hörselskador, inte blir helade.

Varför hände det dig och inte dem?

– Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att Gud är god och att det plötsligt kan bli en förändring. Har det blivit så för mig så kan det bli så för andra också.