Eva Nordung-Byströms bok Vila i Guds hand är enligt underrubriken en bok med dikter och tankar om tvivel, tro och liv. Den innehåller alltså motsatser, som ryms inom författarinnan själv och som hon gestaltat i fri och bunden lyrik samt även i sånger med egna tonsättningar. Boken har getts en förnämlig formgivning av Anna Larsson med vackra foton av Kerstin Stickler.
I det första avsnittet vänder sig författarinnan till läsaren och beskriver sin avsikt. Hon vill komma in till oss, bakom det hon uppfattar som ”murar av rädsla och raserade förhoppningar”. Vad skulle hon göra om hon nådde in där? Hon svarar själv: ”Gå tills jag nådde ditt hjärtas kammare.”
Hon vill mer än att dikta. Kanske vill hon egentligen inte alls dikta. Hon vill förkunna. Själv kallar hon det ”att tända ett ljus”. Men vad är det hon vill ha sagt? Först av allt: ”... våga vara det barn du är inom dig.” Det är så hon ser på sin läsare, det är detta inre barn hon vill nå. Hon kommer inte med Bibelns ord, med Jesus eller gudstjänsten. Hon har ett annat sätt att uttrycka sig: ”Ur en kraft starkare än din egen / flödar livets eviga källa.”
Men är det bara ett annat sätt att uttrycka sig? Eller är det en annan verklighet? Själv säger hon: ”I det nu som kommer dig till mötes / finns en evighet där din själ kan få ro.” Det låter sig sägas i dikt, men hur ter det sig som förkunnelse? Det var ju det hon ville, att tända ett ljus i hjärtats innersta kammare.
Detta ljus är emellertid inte något visst och säkert för Eva Nordung-Byström. Till sist vilar hennes tro mitt i tvivlen på något mycket personligt: ”Jag behöver att du finns, Gud.” Hon upprepar meningen och avslutar dikten med orden: ”Om tro är att ge upp – så tror jag.” Ändå kan hon i en av de avslutande sångerna säga: ”Bli stilla, finn vila i vissheten.”
Och i bokens tredje del – Kyrkoåret – kan hon trosvisst besjunga inkarnationen och Kristi uppståndelse. Hur kan man förstå detta?
Kanske är det så att Guds uppenbarelses oerhörda kraft – förmedlad genom kyrkoårets bibelläsningar och psalmer – övervinner tvivlet och ger en helt annan grund än behovet av att Gud finns.
Då är det inte längre tro. Då är det visshet. Men det finns en ton, som endast ljuder svagt. Det är försoningen, trons grund. Det kan vara förklaringen till det tvivel som jagar henne.
Man ska ta Eva Nordung-Byströms bok på stort allvar.
