Hjalmar Bergmans ­karaktärer var som Job

De tre huvudpersonerna i böckerna liknar Job i Bibeln. Gemensamt handlar det om framgångsrika entreprenörer som har den kontroll de behöver för det goda liv som de tar för givet och som de tycker att de förtjänar. Huvudpersonerna är två kvinnor och en man. När alla tre har nått den framgång som de tar för självklar, skakar förutsättningarna, och de förlorar det som var dem kärast. 

Mönstret är detsamma i Jobs bok: Job äger ­boskap och mark samt har en stor och frisk familj. Han lever ett rättskaffens liv och menar att allt är som det ska vara. Så förlorar han vad han har, både sina nära och sina resurser. I spillrorna anklagar Job Gud och undrar hur det kunde gå honom så illa, ­eftersom han var både hederlig och arbetsam.

Temat med de rättfärdiga som drabbas av olyckor dyker upp första gången i en sumerisk text cirka 2 000 år före Kristi födelse. Då är det en man som klagar över det hårda öde som drabbat honom utan att han förtjänat det.

Jobs bok i Bibeln har mycket gamla rötter och ramberättelsen kan enligt vissa forskare härröra ända från tiden före den babyloniska fångenskapen (586–539 före Kristus). Så som Jobs bok framträder i dag är den en produkt av en lång tillkomstprocess som verkar ha nått sitt slut ungefär ett sekel före Jesu födelse. Därmed är dagens text en av de yngre böckerna i den hebreiska bibeln, Gamla testamentet. Gestalten Job återkommer senare även i Koranen, och där heter han Ayub.

Den romantriologi med Jobstema Hjalmar Bergman avslutade för hundra år sedan började fem år tidigare med utgivningen av Markurells i Wadköping. Där är det värdshusvärden Harald Hilding Markurell som från sin restaurang Kupan uppe på stadsberget har både domkyrkan, slottet samt stadens nystartade storindustri under sina fötter. Så är det bokstavligt, eftersom Markurell menar sig kunna domptera stadens styrande.

Wadköping har ofta jämförts med Örebro. Kanske är jag jävig, när ser fler likheter med Västerås eftersom Wadköping har både domkyrka, storindustri och ett matställe uppe på (Djäkne-)berget. Det kan inte bara vara mitt önsketänkande: Hjalmar Bergman kände Västerås väl. Det var här han gick på läroverket och tog studentexamen.

Däremot var Bergman uppvuxen i Örebro och född där 1883. Hans far var kamrer på Sparbanken och stod bakom både Stora hotellet, Örebro pappersbruk och Örebro Elektriska aktiebolag. Modern hette Frederique Elgérus och hade vuxit upp i Elgéri­gården mitt inne i Örebro. 

Den ståtliga gården står kvar, förunderligt välbevarad på sin tomt intill Svartån. Där bodde morfar, Daniel Julius Elgérus, som var en textilfärgare som gjort sig pengar på bland annat Elgéri mörkblått – ett färgäkta yllegarn som blev mycket populärt. I Örebro kallades morfar för ”Biskopen” eftersom han var både kyrkvärd och en betydande ekonomisk välgörare. Det var hans pengar som utgjorde grundplåten exempelvis till Olaus Petrikyrkan i Örebro.

I romanerna Farmor och vår Herre samt Chefen fru Ingeborg står framgångsrika kvinnor i centrum. Båda sitter på förmögenheter och är vana att omgivningen lyder. För farmors del är det barnbarnet Nathan som ställer allt på ända. Ingenting går för honom som farmor har planerat. 

Chefen fru Ingeborg heter i boken Ingeborg Balzar och är 45 år när det avgörande inträffar. I många år har hon styrt varuhuset Balzar i Stockholm och så en dag träffar hon sin blivande svärson. Hans namn är Louis de Lorche och han är son till häradshövdingen i Wadköping. Han är lika charmig som slarvig och han behöver låna pengar. I små steg tappar Chefen fru Ingeborg huvudet i en hemlig förälskelse som leder till att hon likt Job förlorar kontrollen.

I sina tre stora romaner med tema från Jobs bok visade Bergman att han var en av sin tids stora epiker. Liksom Selma Lagerlöf kunde han skriva storslagna berättelser med många skikt, sammanförda i en innehållsmättad handling. Historiernas kvaliteter upptäcktes tidigt och därför blev Bergman en populär manusförfattare redan i filmens barndom. I år är det även 100 år sedan Hjalmar Bergman begav sig till USA för att pröva lyckan som manusförfattare i Hollywood.Redan efter fyra månader återvände han hem, utan vare sig kontrakt eller ­kosing på fickan. I stället skrev han Chefen fru Ingeborg.

När jag var tonåring upptäckte jag lyskraften i Hjalmar Bergmans berättelser. Då läste jag hans böcker, nästan allihop. De drog in mig i ett slags förtrollning: Trakter som Lekebergslagen, Noraskog och Linde bergslag blev plötsligt spännande. Bergman gjorde Bergslagen speciell. I dag har jag ett ämbete som medför att jag står i ständig kontakt med Bergslagen och jag får ofta uppleva de miljöer där Bergman fick sin inspiration. Det känns fortfarande som att de där trakterna skimrar och anledningen är mina läsupplevelser under högstadiet.

I det personliga tycks mobbning ha präglat Hjalmar Bergman. Som barn kände han sig tjock och klumpig och han ansågs trög. Han tydde sig till sina storasystrar, Elna och Ester, eftersom hans jämn­åriga inte var snälla mot honom.
När det visade sig att han var duktig på att skriva verkar pappan ha blivit stolt över sin son och han fick följa med på faderns resor till Bergslagens många bruk och lokala bankkontor. Faderns välvilja håller i sig och när Hjalmar gifter sig med sin barndomskompis Stina Lindberg behöver ingen av dem tänka på försörjningen eftersom det alltid finns pengar. De tar långa ledigheter och bor länge utomlands.

I februari 1915 dör bankkamrer Claes Bergman och dödsboet visar sig vara barskrapat. Hädanefter måste Hjalmar Bergman skriva för sin försörjning. Under de sexton år han har kvar att leva betyder det ungefär en bok per år. Efter faderns död kommer också det djupare allvaret in i hans böcker, Jobstemat. Kortromanerna Mor i Sutre och En döds memoarer utkommer 1917, respektive 1918. Redan där anar vi Jobstemat eftersom han laborerar med framgången som möter undergången. Här skymtar de Jobsgestalter som träder fram i full kraft med Markurell, Farmor och Chefen fru Ingeborg.

Hundra år efter att Hjalmar Bergman avslutade sina tre stora romaner med Jobstema, funderar jag på våra egna erfarenheter som liknar Jobs. Vi försöker vara hyggliga och göra rätt, ändå drabbas vi av tråkigheter. Många planerar tiden efter sin pensionering för då ska livet börja, men innan dess avlider livskamraten: Då är det inte konstigt om tillvaron känns orättvis.

Lyfter vi blicken till vår omvärld ser vi många ­exempel på individer som drabbats hårt, utan att förtjäna det. Folket i Ukraina, eller i Mellanöstern, vad har de gjort för att hamna i allt elände? Den problematiken bearbetar de okända författarna till Jobs bok, liksom Hjalmar Bergman. 

Sanningen är att det går oss inte väl, bara för att vi har kontroll och försöker vara hyggliga. ­Hjalmar Bergman beskriver naket och ofta tokroligt den mänskliga utsatthet och ynklighet som han visste mycket om från sina egna erfarenheter.
Hundra år efter Chefen fru ­Ingeborgs bedrövliga öde, kämpar vi fortfarande med att förstå och acceptera att det går hygg­liga människor illa, trots att vi kan tycka att det borde vara på ­annat sätt.