Många minns med uppskattning hans intellektuella skärpa och hans kvaliteter som en god, finkänslig och briljant samtalspartner i det personliga utbytet. Själv uppskattade jag särskilt hans tankeväckande samtal med filosofen och sociologen Jürgen Habermas. Utan tvekan var han en teolog av rang. Han lämnade inte heller det teologiska arbetet när han blev påve. Det har sagts att teologin låg honom varmare om hjärtat än kyrkopolitik och kyrkoledarskap. Senfärdighet när det gäller missbruk i kyrkan kan ha sin grund här.
Faktum är förstås att hans tid som ledare för Troskongregationen, den enhet i katolska kyrkan som bevakar den rätta tron, ändå hade påtagliga kyrkopolitiska konsekvenser. Klimatet blev hårt för de som formulerade befrielseteologiska ansatser av olika slag och för de som arbetade kontextuellt inom sexualetiken. Hur blev det så?
"En senmedeltida villolära"
Den unge teologen Ratzinger var, präglad av Andra Vatikankonciliet, omvittnat dynamisk och framtidsinriktat. På Tübingens universitet upplevde han studentrevolten 1968, blev djupt chockad, sökte sig till Regensburg i stället och genomgick en konservativ vändning.
Hans syn på kyrkan var klerikal och idealiserande. I den visionen förblev protestantismen en främmande fågel. Reformationen och dess individualistiska böjelser framstod mer som en senmedeltida villolära än som ett uttryck för en kyrka i Kristi efterföljd. Det blev ett sätt att bryta sig ur den allomfattande kyrkans system – lika skrämmande som studentupproret 1968.
Större närhet till ortodoxerna
Jag påminns om ett samtal som jag hade 2016 med ledaren vid al Azhar universitetet i Kairo, storimamen Ahmed el-Tayeb, numera god vän med påve Franciskus. El-Tayeb gav uttryck för en genuin oro om vad som händer med ett samhälle och världen om de styrande är helt utanför de (etiska) ramarna som religionen ger. När jag talade om den sekulära staten som en självklarhet och det sekulära inte som en fiende utan som en partner, blev det främmande för honom.
På liknande sätt förblev nog den evangelisk-lutherska och andra protestantiska teologier till viss grad främmande för Ratzinger. Visserligen fascinerande främmande, men ofta ändå mest negativt annorlunda. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att han kände större närhet till ortodoxerna än till protestanterna.
Deklarationen om rättfärdiggörelseläran
På den positiva sidan ska Ratzingers stöd för den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran nämnas. Den undertecknades av företrädare för Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan i tyska Augsburg den 31 oktober 1999. Sedermera har den också bejakats globalt av metodisterna, anglikanerna och de reformerta.
Dock kom strax därefter deklarationen Dominus Iesus (2000), som väckte även många katolikers stora besvikelse. I dess konstaterande att kyrkor utan giltigt episkopat (enligt romersk-katolska kriterier) inte är kyrkor i egentlig mening finns en illa-dold paternalistisk, hierarkisk och patriarkal syn. Ofta klär ett sådant synsätt sig i fromt språk som: Gud eller den heliga anden har inte gett tillstånd till att gå vidare inom ekumeniken; eller det handlar om självaste Sanningsfrågan, och då går det inte att göra förändringar, eftergifter eller kompromisser. Resultatet blir ett system som idealiserar Traditionen. Det ger sig ofta auktoritärt och drar till sig auktoritärt lagda personligheter. Samtidigt lämnas många andra i sticket och överger förr eller senare kyrkans skepp.
Inspirerande trohet till ideal
När pluralism reduceras till relativistiska teorier blir det ofrånkomligen problem med omvärldsorienteringen. Som den romersk-katolske teologen Werner Jeanrond nyligen uttryckt det: ”Med Benedikt dör hans förståelse av teologi och kyrka som inte kunde göra rättvisa åt vår komplexa värld. Med honom dör längtan efter en intakt kyrka som aldrig funnits. Med honom dör en from teolog som uppriktigt vinnlade sig om ett hjärtligt bemötande av alla människor, men som i slutändan offrade allt för sin bild av kyrkan.”
Påve Benedictus trohet till ideal är inspirerande, särskilt när de stora idéerna så ofta försvinner bakom ekonomiska kalkyler och maktpolitiska sound bites. Men troheten till ideal behöver alltid också granskas utifrån evangeliets kriterier: Var i världen ser vi tecknen på Guds rike som tydligast? Hur är vi delaktiga i Guds stora kärleksprojekt? Det är frågor som alla kyrkor och alla kristna behöver ställa sig.
Antje Jackelén
ärkebiskop emerita
