Forskningsstiftelsen SSKT:s projekt Folkkyrka i minoritet kommer nu med sin tredje rapport kallad Allt har sin tid. Folkkyrka under omvandling. Rapporten fokuserar på relationen mellan kyrka och samhälle i en tid där folkkyrkan hamnat i minoritetsställning.
Den har ett brett och ambitiöst omfång och berör relationen mellan samhälle och kyrka ur en mängd olika perspektiv.
Rapportens artiklar rör sig mellan frågor om kyrkans förhållande till politisk makt, via kyrkans (bristande) tillsyn över förtroendemannaorganisationen till barns möjlighet att uttrycka tro i klassrummet och girar in i frågan om vilken musik som används i dopgudstjänsterna i Svenska kyrkan.
Allt har sin tid är en omvärlds- och nutidsspaning som alla borde läsa, särskilt de som intresserar sig för frågor som rör kyrkans identitet och kanske just nu arbetar med att formulera sin församlingsinstruktion.
Folkkyrkan som många av oss växt upp med är i omvandling och som frågor som rapporten försöker svara på är: Vilka blir följderna av att en tusenårig kristen samhällsreligion tonas ut? Hur blir den nya klangbilden, i samhället och i kyrkan?
Huruvida den nya klangbilden uppfattas som mörk med dova toner eller som ljus och sirlig beror på hur vi tar oss an omvandlingen. Genom rapportens texter får jag som läsare olika bilder och ideér. Exempelvis reflekterar Anneli Öljarstrand med hjälp av begreppen att fylla kyrkan eller att vara kyrka. Att vända utvecklingen eller att acceptera den. En reflektion som såväl kyrkoherdar som medarbetare borde göra.
Att vända blicken mot glesbygden och lära av dess församlingars erfarenheter är särskilt intressant. Stiftsadjunkterna Ekelund och Lundstedt i Härnösands stift beskriver i sin artikel Församlingen i Svenska kyrkans minoritetsblivande de svårigheter som uppstår när församlingar klustras samman i storpastorat, och de ställer sig frågan vad som händer med en församlings identitet. Församlingsrådets roll och prästens personliga betydelse.
Deras beskrivning passar även en förortsförsamling inom nätverket Framtiden bor hos oss. Det visar att Svenska kyrkans utmaningar finns över hela landet men tiden tycks vara olika i våra församlingar och kanske är det därför som vi tar olika toner och klangbilden skiljer sig åt ?
Men anas en ny klang genom rapporten? Den ger inga direkta svar på frågan hur enskilda församlingar bör ta oss an folkkyrkans omvandling men bidrar med kompetenta reflektioner och perspektiv som ibland utmanar och igenkänningen är stor.
Personligen fann jag Ekstrands resonemang om Webers järnbur särskilt intressant, eftersom jag dagligen brottas med administrativa och byråkratiska spörsmål. Rapporten som helhet ger en god grund för vidare samtal vid såväl kyrkorådets möten som vid personalsamlingen.
Beatrice Lönnqvist
