Den 13 maj 1651 stod Mary Parsons inför domstolen i Boston, anklagad för häxeri. Hon var bördig från Wales, men hade utvandrat till New England för att hitta ett bättre liv. Väl i New England kom hon först till den lilla puritanska staden Springfield för att arbeta som tjänsteflicka åt svärsonen till William Pynchon, Springfields grundare, som gjort sig en förmögenhet på pälshandel.
1645 gifte hon sig med tegelslagaren Hugh och kunde bilda en egen familj. Hughs och Marys äktenskap skulle emellertid snabbt urarta. De levde ett hårt liv i ett puritanskt samhälle, ständigt utsatt för faror och frestelser. Tiden kännetecknades av religiösa och politiska stridigheter i New England liksom i Storbritannien. Springfieldborna handlade gärna med ursprungsbefolkningen, pocumtuckerna, men den ömsesidiga misstanken mellan nybyggare och ursprungsbefolkning som kom till en kulmen i kung Philips krig – eller Metacom som hövdingen egentligen hette – 1675 till 1678.
Puritanerna – en kalvinistisk, närmast pietistisk rörelse – var skeptiska till stambefolkningarnas religiösa praktiker, men samtidigt florerade många vidskepliga bruk hos dem själva.
Också William Pynchon själv, stadens grundare och fredsdomare, var inblandad i religiösa kontroverser. Han var ett slags fritänkare som på lediga stunder skrev ett teologiskt arbete där han hävdade att det var Jesus lydnad snarare än hans lidande som utgjorde hans försonande verk. Detta ansågs vara kätteri, och Pynchon tvingades så småningom att ta tillbaka sina åsikter. Pynchon illustrerar en ytterligare motsättning i Springfield: mellan ett helgat kristet liv och en strävan efter profit.
Den brittiske historikern Malcolm Gaskills bok Måtte alla häxor förgöras! – som är min källa till vad jag just skrivit – skildrar livet i Springfield speglad genom Mary Parsons liv och död. Redan inledningsvis står det klart att det rör sig om en tragedi, men utvecklingen mot det oundvikliga slutet presenteras av Gaskill kapitel för kapitel.
Han berättar med inlevelse utan att sätta sig till doms över en svunnen tid. Så långt det nu är möjligt omtalar han den på ett sätt som respekterar den tidens föreställningar. Det handlar därför inte om att svartmåla, men inte heller om att försköna. Här lyckas Gaskill mycket väl, förutom någon oegentlig referens till ”medeltida teologi” och att aldrig nämna puritanismens betydelse för demokratins framväxt.
För Gaskill liksom andra forskare som ägnat sig åt saken handlar häxeri inte om individuella vanföreställningar eller fördomar. Det produceras av motsättningar i tiden som tar sig mentala, fysiska och sociala uttryck. Som Gaskill skriver var Springfields andliga kris ”att likna vid en herrelös kanot som av strömmen drevs mot fallen”. Måtte alla häxor förgöras! kan läsas som historia återberättad som tragiskt öde.
Mary Parson döms för häxeri efter eget erkännande, men var i så dåligt mentalt och fysiskt skick att hon dör i fängelset innan dödsdomen hann verkställas.
