Jag minns sällan mina drömmar och jag kan avundas dem som gör det. Känslan av att de har tillgång till tecken och djupa insikter som ligger dolda i det undermedvetna eller som hälsningar från en annan dimension.
Som att vakna en morgon hitta en lapp på huvudkudden intill. En hälsning skriven i hast – jag var här, vakade medan du sov.
I Om änglars natur, en novell ur Andrea Lundgrens bok Nordisk fauna (Natur & Kultur), möter vi docent Jakob Alm som forskar inom angeologi – läran om änglar. Han har en tjänst vid teologen och ett arbetsrum längst in i korridoren, bakom en ljusgrå dörr.
Han rör sig i periferin. Av studenterna kallas han bakom ryggen för Doktor Angelikus. Bland kolleger vid akademien blir han ofta ifrågasatt för sin forskning inom just sin blindtarmslika gren av fältet.
Vetenskap är det inte. Och Jakob försöker förklara att läran om änglar är mera litteraturvetenskapligt betingad, ”att ängeln finns i mellanrummet, i glappet mellan begripligheter”.
Det handlar varken om tro eller fysik, betonar han. I stället rör det sig om ”en förtätad verklighet, koncentrerade ögonblick då medvetandets skikt möts i en nod och allting blir tydligt. Ängeln rör sig i det fördolda precis som svårgenomtränglig poesi. Förblir osynlig och obegriplig, tills någon lärt sig se.”
Om änglar vet jag ingenting men jag övar mig på att se. Och jag tror vi behöver höra berättelser om drömmar, om tecken och tilltal. Vi behöver poesin och en annan människas blick.
Vi behöver berättelser om himlastegen som reser sig och länkar samman jord och himmel. Om det gudomliga som verkligt och närvarande och samtidigt så undanglidande och fördolt.
