Och vi bibelläsare blir inte förvånade. Vad trodde dom? Hade de missat Jesu predikan om att Guds rike tillhör barnen? Eller uppmaningen till den rike ynglingen att sälja allt han äger? Eller tredje förutsägelsen om människosonens lidande? Dessa stycken är direkt föregående dagens text. Är Jakob och Johannes helt dumma i huvudet? Var det så svårt att förstå vinken?
Ja, vi kan med rätta fnysa åt lärjungarnas högmod och fåfänga.
Eller... så kan vi få syn på oss själva?
Hur är det ställt med mig själv? Många av oss som läser denna spalt är kyrkans tjänare i olika sammanhang. Många av oss förkunnar och leder. En av våra biskopar skickade nu i vintras ut en liten oansenlig bok till alla stiftets präster. I Jesu namn av Harvardprofessorn och jesuiten Henri Nouwen. Boken är en egen uppgörelse med hans karriär.
Inledningsvis berättar Nouwen att han i ett skede av sin karriär kände det som att han sprang ut och in i en nummerrevy där han ville visa sin briljans, kanske med en hemlig förväntan att bli applåderad för varje nummer.
Hur tjänar man Jesus med en sådan drivkraft i hjärtat? Nouwen började en resa i Jesu fotspår på riktigt.
Jag kände mig smärtsamt träffad av hans ord. Hur många gånger har jag inte ställt mig framför församlingen med samma sinnelag.
”Jesus låt mig få sitta bredvid dig i din härlighet.”
Nu börjar fastan. Nu börjar kärlekens väg. Det sorgliga i historien med Jakob och Johannes är att de klamrar sig fast vid världen i stället för att följa Jesus.
Min egen bön inför denna fasta är att jag inte ska bli stående där med dem – avslöjad av Jesu svar. Fast i min egen längtan att vara nån, eller bli nån, eller imponera på nån. Jag vill fästa min blick på Jesus denna fasta. Se hur han visar sin gudomlighet.
Jag vill läsa det som en berättelse om kärlek.
Christofer Wilson
präst
