Kristen tro vilar på en paradox – Jesus Kristus. I hans person förenas motsatserna: Gud som är transcendent blir människa; Gud som är bortom kommer nära; den oändlige och absolute låter sig villkoras och begränsas i tid och rum. Kristus är bron mellan den ofattbare Guden och den synliga världen. Den paradoxen leder vidare till andra skenbara orimligheter: lidandet kan rymma glädje, underkastelse innebär frihet, hans död förmår ge alla människor liv.
Jesusparadoxen utgör den kristologiska frågan: det som var det allra tidigaste budskapet från apostlarna – att Jesus är Herre – hur ska det förstås?
Ibland görs ett nummer av att kyrkans trosbekännelse innehåller så lite om Jesus budskap. Kyrkans credo rymmer inget alls om vad Jesus sa eller gjorde. I stället trängs där en rad märkliga ord som enfödd, avlad, född, nederstigen, uppstånden, uppstigen och igenkommande.
Underförstått kan man ana synpunkten att trosbekännelsen borde ha ett större fokus på Jesus program snarare än på hans person. Men i så fall har man inte läst Brian E Daleys bok God Visible. Patristic Christology Reconsidered (Oxford University Press 2018).
Brian E Daley är jesuit och verksam som professor vid välrenommerade University of Notre Dame, Indiana USA. God Visible, som tagit mer än tio år att skriva, sammanfattar ett livsverk. Den tecknar bilden av de första kristnas kristologi och den präglas av den teologiska insikten att det är omöjligt att skilja Jesus person från hans program. I stället vittnar det som Jesus sa och gjorde om vem han var och är.
Författarens övertygelse är dessutom att vi, utifrån urkyrkans kristologiska brottningar för att förstå Jesus person, kan fördjupa vår egen tro. Kristologi är därmed en ständigt aktuell fråga som rör varje troende – ja, kanske varje människa.
Om det handlar om den enskildes reflektion över personen Jesus – vad vi tror och tänker om vem Jesus var och är; frågan om Jesus natur – innebär det att alla människor, också icketroende, har någon form av kristologi. Från allra första början har denna fråga varit vital för kristna, men också för världen. Vem är denne Jesus som kallas Kristus? Dessutom kan frågan om kristologi vara särskilt närvarande i vår tid.
Dels eftersom samtidsdebatten påminner om tiden före Kalcedon, som var det kyrkomötet som särskilt behandlade den kristologiska frågan (se nedan).
Tiden var, då som nu, polariserad med rivaliserande kyrkliga grupper med politiska och religiösa ambitioner som beskyllde varandra för extremism eller heresi. Mycket av den debatten kan kokas ner till frågan om vem Jesus är: förebild eller frälsare, aktivist eller försonare.
Dels eftersom explicit kristologiska spörsmål och begrepp aktualiserades i vinterns kyrkliga diskussion om nattvarden föranledd av biskopsbrevet Fira nattvard. Professor Sven-Erik Brodd menade då att den konsubstantiationslära som lutheraner accepterar använder ”begrepp från kristologin och frågan om Kristi två naturer, hans mänskliga och hans gudomliga. [De] är utan sammanblandning och förvandling, oupplösligt och oskiljaktigt förenade” (KT 2020-03-03).
Nattvardselementen är alltså Kristi kropp och blod och samtidigt bröd och vin, precis som Jesus var Gud och samtidigt människa. Kristologin som tolkningsmönster för sakramentsteologin.
Den kristologiska debattens kyrkohistoriska bakgrund är bekant för många. I oktober år 451 samlades, vid Bosporen i dagens Istanbul, till kyrkomöte i Kalcedon. Här skulle klarläggas hur man kan förstå mysteriet med Kristi person.
Man slog fast att Kristus har två naturer som utan sammanblandning, utan förändring, utan uppdelning och utan separation kommer samman i en enda person. Jesus Kristus är både Guds son och Marias son, och båda dessa son-skap förblir intakta.
Han är – kort och gott – Gud och människa på en och samma gång, men inte som två subjekt utan ett enda. Ofta slår kyrkohistoriska läroböcker fast att frågan om Kristi natur fick sin lösning i Kalcedon, att de flesta problem därmed upplöstes och en fortsatt diskussion blir överflödig.
God Visible problematiserar en sådan kyrkohistorisk snabbspolning. Daley menar att kyrkomötet i Kalcedon varken var slutet eller början på diskussionen om Jesus natur och person. I stället utgjorde kyrkomötet en punkt bland flera. Men den kyrkohistoriska linjen är lång och den kristologiska frågan har både en för- och efterhistoria.
Alla de sju stora ekumeniska kyrkomöten under det första årtusendet och flera teologers arbete utöver dessa koncilier behöver tas i beaktande. Det är just detta som Daley gör i sin omfattande och innehållsrika bok. Han går igenom den tidiga kyrkohistorien och tecknar en bred bild av skeendet. Boken bildar en lärdomsresa vars hållpunkter utgörs av koncilier, kombattanter och konflikter.
De koncilier som berörs är det första årtusendets sju så kallade ekumeniska kyrkomöten: Nicea 325, Konstantinopel 381, Efesos 431, Kalcedon 451, Konstantinopel 553, Konstantinopel 680 och Nicea 787. Dessa sju bygger på varandra, bildar en tråd och bidrar till en kumulativ förståelse av vem och vad Jesus är.
Så var till exempel formuleringarna i Kalcedon en tolkning av hur skrivningarna från Nicea skulle förstås i ljuset av 400-talets kontroverser. I Nicea 325 hade biskoparna försökt slå fast att Jesus inte var skapad, utan sann Gud. Däremot hade man inte löst hur relationen mellan Gud och Kristus skulle förstås och formuleras.
Senare kyrkomöten skulle slå fast att Fadern, Sonen och Anden är olika hypostaser, men delar samma gudomliga substans. Koncilierna bygger på varandra och deras respektive formuleringar fixerar gränserna inom vilka det teologiska samtalet kan föras vidare. Därmed exkluderas vissa hållningar och andra ges utrymme.
De kombattanter och konflikter som bland annat tas upp är Irenaeus av Lyon och Origenes kamp mot gnosticismen på 200-talet, Marcellus, Eusebius och Athanasius strider mot arianismen på 300-talet, fram mot Johannes av Damaskus och Theodor Studiten och 700- och 800-talens ikonoklastiska strider om bildernas roll i tro och teologi. På olika sätt hör alla dessa lärostrider samman med Jesusparadoxen och den kristologiska frågan: Vem är Jesus?
Det är uppenbart att frågan om kristologin är något mer än teologiskt fikonspråk och spirituellt finlir. Daleys bok visar att frågan handlar om mer än mannen från Nasaret. Eller snarare: ur frågan om vem Jesus var springer ett pärlband av andra teologiska frågor: Gudsbild, frälsningshistoria, bibelsyn och frågor om det kristna livet, etiken och moralen. Kort sagt – vad vi tänker om Kristus är en tolkning av hur vi tror att Gud räddar världen.
Och ännu mer än så. De första århundradenas teologer visar att hur vi ser på personen Kristus dessutom berättar något om vilka vi själva är och vilka vi kan bli; varifrån vi kommer och vart vi bjuds in att gå. Betraktat ur det perspektivet fångar frågan om vår kristologi något som kan vara tillräckligt för att förändra både oss själva och världen.
