Jag tänker på ett litet barn som ligger invirad i en sjal, till hälften dold av rasmassor och bråte. Ett litet barn vars kropp är täckt av bråte. Bröstkorgen häver sig trotsigt, snabbt, och de små tunna läpparna har en färg.
Den här hösten och vintern har bilden av barnet under bråten i Gazaremsans sönderbombade flyktingläger inte kunnat lämna mig. En period blev jag sjuk. Det kändes som att jag inte kunde resa mig upp, inte agera, inte tänka. Sedan tjugoårsåldern har det palestinska folkets orättvisa öde – är det ordet? – drabbat mig. Jag gick så naiv bland kullarna i Judeen, och insåg möte för möte, förtryck för förtryck, att jag inte hade fått med mig hela berättelsen. Att det fanns en annan berättelse: byar som utraderats, platser, nycklar. Att det fanns människor som levde för en dröm.
Journalisten och DN-korrespondenten Anna-Lena Laurén förklarar så vackert och insiktsfullt varför det ryska folket inte klarar av att se vad som pågår i Ukraina. Inte förmår. Om de skulle se det som pågår som ett anfallskrig, och ta det till sig, skulle de också tvingas att erkänna att de godtagit det som sker. Det är enklare att klamra sig fast vid den sanning som stavas att kriget inte finns, och att de på den andra sidan – inte riktigt är människor.
Jag gick så naiv bland kullarna i Judeen, och insåg möte för möte, förtryck för förtryck, att jag inte hade fått med mig hela berättelsen.
Jag ser ett litet barn under bråte och människor som rör sig längs vägar, en slags sicksackrörelse mellan ruiner, ut mot havet, till ett tillfälligt läger, i sicksack tillbaka igen. Och överallt gravar, tunna, ytliga, lukt som inte låter sig beskrivas.
Vi frågar oss: Blir vi inte trötta på nyheterna snart?
De frågar sig: När ska vi få tid att begrava våra döda?
Jag ringer min vän juristen Raji Sourani. Han som i oktober sa att han aldrig skulle lämna sitt hem.
Efter tre dagars massiv bombning och beskjutning i kvarteret kröp de till ett näraliggande hus, tills det också bombades. De vackraste kvarteren i Gaza, stenläggningar med antika mönster, höga träd som skänkte skugga, en bricka med teglas som skramlar.
Nu är han med sin familj i Kairo. Det gick inte längre, säger han, innan han rusar in en tevestudio för att klargöra sin ståndpunkt om det exempellösa, rasistiska, folkrättsvidriga och därtill ineffektiva ”kriget” mot Gazas befolkning. En dödad hamasterrorist på hundra civila? Eller en på två hundra. Är det rimligt? Den israeliska militärlogiken är en gåta, men det finns nog korrektare ord. Ändå säger Raji Sourani att han kan ana en skiftning. ”Mitt i det fruktansvärda som sker, kan jag ana en annan ton. Kanske, säger han, att världen, till och med USA, börjar närma sig gränsen för vad som kan accepteras.”
Jag önskar att jag också kunde ana den tonen, då jag scrollar fram mellan dödade barn, tystnad och manifestationer. Men mest ser jag barnet, som kippar efter andan, under bråten, och läpparna som sakta färgas blå.
Anne Sörman
