Lönnebos budskap till vår kultur och vårt samhälle

Foto: Johanna Norin och Mikael M Johansson 

Stefan Edman minns sin vän. "Martin Lönnebo var, inte minst i början, ­avgörande för Svenska kyrkans engagemang för de stora existentiella frågorna om planetens och människans framtid. Han följde händelseutvecklingen, var kunnig och påläst", skriver han.

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

9 kr per månad i tre månader

Få tillgång till alla på sajten (ord pris 125 kr/mån) Därefter 50 % rabatt i ett halvår. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp

Foto: Johanna Norin och Mikael M Johansson 

”Det vore kärt om du tittade in här när du behöver vila på vänskapens kvist.”

Mejlet skulle bli det sista jag fick från broder ­Martin. Så typiskt honom; generöst, varmt, med glimten i ögat. En vårdag i Linköping besöker jag honom och hustru Britt-Louise; med möda har han satt sig på stolen vid datorn och ber mig läsa i manuset till Pärlornas sång, hans sista andliga testa­mente. ”Jag är lycklig att jag hann skriva innan ryggsmärtorna slog till”.

Sedan kramar vi om varandra och säger adjö; A Dieu, vid Gud, innebörden Martin ofta brukade påminna om.

Martin Lönnebo var, inte minst i början, ­avgörande för Svenska kyrkans engagemang för de stora existentiella frågorna om planetens och människans framtid. Han följde händelseutvecklingen, var kunnig och påläst.

Men det är inte politiken som är hans primära ingång, utan Det Underbara Mysteriet. Den inre andliga upptäcktsfärd och mognad vi alla måste göra om vi ska kunna rädda världen: ”Vi bör i naturen bete oss som kyrkobesökare, då kan vi ana den heliga närvaron”, säger han i den fina lilla meditationsboken Drömmen om innersta sjön. ”… Gud är allestädes närvarande… de mest överväldigande mysteriösa upplevelserna och gudomlig närvaro som jag haft och känt har ägt rum i naturen… Inga ord räcker för att beskriva dem…Skapelsen är sakral, ett sakrament”.

Och så inskärper han: ”Kristenheten måste överge den inte ovanliga föreställningen, den okrist­liga, att naturen är själlöst stoff, som inte förtjänar respekt. Och det bör ske innan vi vanhelgat och förstört jorden, och oss själva”.

Alla vi som följt Martin ­Lönnebo genom åren känner igen oss, detta är kärnbudskapet inte bara till kyrkorna utan hela vår kultur, vårt samhälle. En unikt holistisk syn på Universum, ­Livet och Meningen. En maning till förundran, ­ödmjukhet och förnöjsamhet, bort från materialism och konsumism.

Framvuxen och rotad i den fromma västerbottniska småbondemyllan, fördjupad genom teologi, vetenskap och filosofi, förmedlad i otaliga böcker, predikningar, Frälsarkrans, liturgisk förnyelse.

Mitt första möte med Martin skedde under ekumeniska riksmötet G 72 där han talade lyriskt om jorden, ”den gröna smaragden”. 1989 författade vi utkastet till Jorden är Herrens, biskoparnas första miljömanifest. Inför FN:s miljömöte i Rio 1992 fick jag tillsammans med Martin vara med och initiera Svenska kyrkans Miljövärn, inom kort en ”folk­rörelse” i alla stift. 2008 skrev och turnerade vi med vår dialogbok om klimatkrisen, Jordens och själens överlevnad.

”Hit ska jag locka mina biskopsvänner på ­retreat”, utbrast Martin på verandan till vår lodge i Barbilla, reservatet som han lyckades få ­Svenska kyrkan att bidra till. Det var en sakral kväll av ­dofter, ljud och skönhet djupt inne i Costa Ricas regnskogar, ”en hälsning från vårt urhem”.

Nu får han vila i det himmelska Storkågeträsk. Frid över hans ljusa minne.