Svenska kyrkan ­efterfrågar sällan teologisk reflektion

För ganska länge sedan pluggade jag ekonomi på Handelshögskolan i Göteborg. Det blev inget av ekonomkarriären, men något bär jag med mig från de kurser jag läste. En kurs handlade om nationalekonomi. Här talade vi om naturresurser – vatten, luft, skog, jord med mera.

I efterhand inser jag att de omtalades med ett ord hämtat från luthersk nattvardslära: ubikviteter. I nattvardsläran handlar ubikvitet om Kristi allestädes närvaro – därför också i brödet och vinet – men i nationalekonomin om hur naturens resurser är tillgängliga utan att betinga någon särskild kostnad. Eller med andra ord något som vi helt enkelt tar för givet. De bara finns där när vi behöver dem.

De senaste decenniernas ökade medvetenhet om naturförstöring och klimatpåverkan har satt fingret på det vanskliga i ett sådant resonemang. Ingen skugga över nationalekonomin som givetvis har ­andra sätt att räkna på naturresurser, men att tala om exempelvis skog som ubikvitet avslöjar en tämligen kortsiktig inställning. Om skog finns att spendera utan någon särskild kostnad, finns heller ingen anledning att hushålla med den eller ta ansvar för dess tillstånd. Men när skogen avverkas, ökar mängden koldioxid i atmosfären, vilket i sin tur leder till att växthuseffekten stegras. I världen sker detta i en oroande takt. Ett hållbart skogsbruk måste därför vara långsiktigt. Skog bör, med andra ord, inte betraktas som en ubikvitet. Det måste få kosta att ha en hållbar skog.

När jag de senaste åren reflekterat över teologins ställning i Svenska kyrkan har jag kommit att tänka på ­nationalekonomins ubikviteter. I Sverige har inte bara kyrka och stat skilts åt, utan också kyrka och universitet. Inte desto mindre fortsätter Svenska kyrkans blivande präster att utbildas vid universiteten snarare än vid en egen läroanstalt. Det är en god ordning som främjar både gedigna kunskaper och kritisk reflektion. Att inte längre sitta i knät på varandra gynnar bådas frihet även om man fort­farande kan vara goda vänner.

Detta förutsätter att Svenska kyrkans ledning inte betraktar akademisk teologi som en ubikvitet. Något som det går att ta för givet att statliga universitet alltid kommer att tillhandahålla utan någon särskild kostnad. Också en akademisk disciplin är ett ekosystem som sträcker sig utanför universitetet. Undervisning kräver tid för bildning, forskning och skrivande, tidskrifter och förlag som publicerar och människor med tid och intresse att läsa och kritiskt diskutera.

Men när tiden för universitetslärarna tryter, ­publikationsmöjligheterna för avancerad teologi med kyrkan i fokus blir allt mindre och Svenska kyrkan alltmer sällan efterfrågar teologisk reflektion, då är frågan vad man har kvar om några år. Teologin kanske inte längre finns där när man frågar efter den. Inte så att universitetsteologin håller på att försvinna. Men Svenska kyrkans oengagerade hållning leder snarast till att den i allt större utsträckning vänder sig till andra intressen.

Att tro sig kunna konsumera utan att ta ansvar för ekosystemet är, i skogsvård liksom akademisk verksamhet, en kortsiktig lösning. Vi måste därför akta oss för ubikviteter. Nattvarden må vara gratis, en gåva, men dess poäng är inte att vi tar allt runt omkring oss för givet.